Catarina Örnmar Helgason

Jag har alltid fascinerats särskilt av de människor som inte är strömlinjeformade eller tillrättalagda. Den fascinationen har lett mig till mitt yrke som psykoterapeut, där jag har den stora förmånen att dagligen möta personer som delar sina upplevelser, tankar och känslor med mig.

Ofta söker patienter hjälp för störande symtom. När jag förklarar att symtomen kan ses som en blinkande lampa, ungefär som oljelampan i en bil som varnar för låg oljenivå, brukar något tändas i deras ögon. Våra kroppars symtom vill berätta något viktigt för oss: att vi kanske har missat att ge oss själva återhämtning, att sätta gränser när vi blivit orättvist behandlade eller att be om hjälp när bördan blivit för tung. Jag ser symtom som uttryck för frustrerade behov – behov som längtar efter att bli mötta. När en individ lär sig att förstå och ta hand om sina behov, brukar de smärtsamma symtomen ofta minska eller till och med försvinna.

Min egen resa började i den lilla byn Idenor i södra Hälsingland. Där växte jag upp i en kärnfamilj omgiven av äldre generationer. Efter skolan sprang jag ofta hem till mormor, där kokkaffet alltid stod varmt på vedspisen och nybakta bullar väntade. Utanför huset fanns hästar, hundar och katter. Alla unika personligheter på sitt sätt. Jag tror att den trygga och kärleksfulla uppväxten lade grunden till min djupa övertygelse: att varje individ har rätt att få vara sig själv, och att världen vinner på att vi tillåts göra det.

Den övertygelsen har präglat hela mitt yrkesliv. När jag senare arbetade som föreståndare inom Stockholms stad och därefter drev privat vårdverksamhet för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF), var min drivkraft tydlig: att skapa miljöer där människor får vara som de är. Jag såg hur särskilt utmanande det kunde vara för denna målgrupp att bli förstådd och accepterad.

Min vidareutbildning till psykoterapeut vid Svenska Institutet för KBT, och därefter till certifierad schematerapeut, blev avgörande. Jag insåg ännu djupare att när människor beter sig ”knepigt” är det ofta uttryck för frustration, ett psykologiskt skydd för att minska lidande. Genom att förstå vilka behov som är frustrerade kan vi ge rätt stöd, vilket minskar symtom och utmanande beteenden. Detta arbetssätt skapade harmoniska miljöer där både brukare och stödpersoner kunde trivas och känna sig trygga.

Idag arbetar jag som psykoterapeut inom primärvården, där jag fortsatt möter många personer med NPF-diagnoser. Jag tillämpar samma synsätt: att lyssna till de blinkande lamporna och identifiera de frustrerade behoven, med särskild hänsyn till de personlighetsvariationer som NPF innebär.

Min bok beskriver hur man praktiskt kan arbeta med detta perspektiv. Den riktar sig främst till stödpersoner i handledning, men är också läsbar för andra intresserade – inklusive målgruppen själv.

Det är tid att låta människor få vara den man är. Det är, och har alltid varit, min verkliga drivkraft.