Cecilia Khavar

Det är hennes uppspärrade ögon som får mig att vakna till. Jag står intill Kapitolium i Washington DC den sjätte januari 2021 och rapporterar i direktsändning i Sveriges Radio. President Donald Trumps supportrar har just stormat byggnaden framför mig, symbolen för den amerikanska demokratin, och jag har pratat i radio i timmar vid det här laget. Det är därför jag inte märker att Trump-anhängarna runtomkring har börjat vända sig direkt mot mig och några journalister. Som på en given signal rör de sig mot oss och knuffar mot kravallstaketet som står uppställt mellan oss och dem. De är arga.

En kvinna ställer sig nära mitt ansikte och fångar min frånvarande blick med sin hårda. Hon säger att jag är ondskefull och jag tror att hon menar det. Plötsligt inser jag att videojournalisterna bredvid mig hastigt börjar packa ihop sin utrustning. Vi måste ta oss därifrån.

Jag hade varit Sveriges Radios Washingtonkorrespondent i fem månader när jag plötsligt befann mig mitt i stormningen av Kapitolium. Det skulle bli en av de mest dramatiska dagarna i mitt liv ­- och i USA:s historia.

Jag drömde aldrig som ung om att bli utrikeskorrespondent, men världen utanför kändes inte långt borta när jag växte upp. Hemma pratade vi alltid om det som pågick på nyheterna. Om konflikter och kriser, popkultur och politiska debatter. Min pappa hade lämnat sitt hemland i krig bakom sig och min mamma var journalist. Tidningssidorna täckte frukostbordet och det var vi fem barn som fick ta den tunga tidningshögen till återvinningen. Så kanske är det inte konstigt att jag också blev journalist. Och redan under utbildningen föll jag handlöst för radioberättandet. Det var något med möjligheten att använda tonfall och pauser, miljöljud och röstläge som ett extra lager över texten som var oemotståndligt för mig.

Jag sökte mig till Sveriges Radio som 21-åring och har blivit kvar sedan dess. 2013 började jag bevaka USA som sommarkorrespondent i New York och precis som jag föll för radiomediet har jag också fallit för USA, om och om igen det senaste decenniet. Det är väl det överdådiga och det smärtsamma i en sällsam kombination som gör att jag som journalist alltid vill återvända. De hårda tacklingarna på en high school-fotbollsplan, det söta isteet på en främlings veranda, skottlossningarna och löftet amerikanerna fortfarande klamrar sig fast vid, det om en mer perfekt union.

När jag började skriva boken om min tid som korrespondent i USA under några av de mest omvälvande och historiska åren i landet, trodde jag att jag skulle sakna att få använda mig av bilderna som endast ljud kan skapa. Amerikaners slagfärdiga one-liners, suset från prärien, de åttafiliga motorvägarna, jublet från de politiska kampanjmötena, allt det som gör USA så himmelskt för en radioreporter. Men jag fann en oväntad frihet i de oändliga vita sidorna. Och jag hoppas att Stormningen kan göra levande det jag upplevt de senaste åren i landet - splittringen och ilskan men lika mycket det gemensamma hoppet och den outtömliga värmen.