Ebba Bandh

Rektorn, Mr Sylvester, hade oturen att läspa. Detta ledde till att eleverna drev med honom bakom hans rygg.

Nu hade han i stället en två gånger tre meter stor amerikansk flagga bakom ryggen där han satt vid sitt skrivbord. Jag hade ingen aning om varför jag var kallad till hans kontor.

”Miss Ebba”, sa han och drog ut skrivbordslådan ur vilken han tog upp en linjal.

Han rundade sitt skrivbord och ställde sig nära mig. Därefter tryckte han linjalen mot hudglipan mellan mina jeans och t-shirt.

”Den är nästan en hel tum för kort”, sa han och såg allvarligt på mig. ”Din tröja.”

Jag rodnade och försökte dra ner den.

”Eftersom du är ny här ser jag mellan fingrarna, men nästa gång blir det kvarsittning.”

Det var tidigt tvåtusental och jag hade kommit till USA för att gå ett år på high school. Skolan och värdfamiljens hem låg i ett bortglömt hörn av delstaten New York, nära de stora sjöarna och vattenfallen i norr. Genom samhället löpte ett rostigt järnvägsspår där fraktgods men inga människor transporterades. Hade man väl hamnat på denna gudsförgätna utpost var det svårt att ta sig därifrån.

I efterhand har jag tänkt att många som levde i området redan då var redo för Trumps ”Make America Great Again”. Bröderna och sönerna krigade i Irak. Ortens kyrka ville ersätta skolundervisningen i evolutionslära med skapelseberättelsen. Tjejerna uppmanades att inte blotta midjor eller lår i skolan; flickhud distraherade manliga lärare och elever.

Men på platsen fanns också en sällsam skönhet. Om man följde djurens stigar, djupt in i de orörda skogarna, om man vadade genom en iskall bäck, kunde man finna skogens hjärta. Ett stilla, sorglöst hål i tillvaron. Stormens öga.

Jag har länge velat skildra den platsen, för vistelsen där förändrade mitt perspektiv på livet och världen. Två tragiska dödsfall med märkliga omständigheter hade skett på orten strax innan jag kom dit. Jag har burit med mig dessa dödar under tjugo år. Två unga människor som miste sina liv, åtskilda i tiden. Det fanns inte något uppenbart samband mellan dödsfallen, men däremot en länk.

Två årtionden senare, när detta omskakande ungdomsår närmast kändes som en mörk saga, presenterade mitt undermedvetna plötsligt ett samband mellan dödsfallen för mig. Tre karaktärer dök upp i mitt huvud och deras livsöden länkades samman av tragedin. En berättelse uppstod som jag ville skriva. Så kom det sig att jag skickade min protagonist, svenska Lydia, till nämnda amerikanska utpost. Jag ville ge henne chansen att få de svar som jag i verkliga livet aldrig fick och heller aldrig lär få.

En av mina första läsare liknade En liten död vid en barockmålning. Ett stilleben mot en nattsvart bakgrund, föreställandes en prunkande tulpanbukett. Men blommorna är också omgivna av ruttnande frukt, flugor och ett människokranium. Det var så min roman växte fram. Inramad av såväl människors destruktivitet som naturens skönhet.