Elinore Brandén

Jag har alltid skrivit, men aldrig riktigt gett det tid. Text har kommit ur mig medan jag har gjort annat. Stekt fiskpinnar, nattat barn, joggat. Eller i de små pauserna. Mellan en rapport och ett protokoll. På tunnelbanan. Noveller, krönikor, fragment. Och jag har varit nöjd så. Tänkt att jag hann i alla fall med något där mitt i allt, i det lilla mellanrummet. Något som var jag.

Så rycktes mattan under mina fötter. Min lillebror dog och tiden blev ändlös. Konturerna försvann och livet sattes på paus. Blev ett mellanrum. Jag började gå. För att sörja. För att tänka och få ont i benhinnorna. För att kunna somna utmattad. Jag gick och gick. Genom förorterna, under broarna, utmed kajerna, genom stan.

Det var då de kom. Det var då jag såg dem. På parkvägen, utanför Åhléns City, på kyrkogården, på bänken i centrum, i fönstret jag tittade upp mot, i rulltrappan: Kvinnan med evighetstuggummi, den hålögda småbarnsmamman med för höga ambitioner, barnmorskorna med varsin weekendväska på hjul. De isblå hemlösa ögonen med höstsol i. Den grånade polisen vars åldrande händer signalerade desperation över att tiden i uniform var utmätt. En jacklös flicka med inåtvänd blick och trassligt hår. De följde med mig.

Det som till en början var en långpromenad intill skuggan av min bror bärande på sin gitarr, blev med tiden en liten parad. Jag anade att de som tagit min rygg ville bli berättade och satte mig på en parkbänk och skrev. Hela tiden stod de där omkring mig och slogs om utrymme. Ville bli hörda, bli sedda. Bredvid mig satt min bror och rökte och spelade uppmuntrande på gitarren när meningarna kom lätt. Landade rätt.

Jag gjorde några försök att lyfta fram en och välja bort någon, att göra noveller av dem, men protesterna blev för höga. De ville bli berättade tillsammans - eftersom de hörde ihop. På vilket sätt var upp till mig att lista ut. Korta texter gav inte längre sitt rättmätiga utrymme. ”Vi är värda mer än jävla fragment”, klagade de i kör.

Om tiden ändå var upplöst kanske jag kunde prova att skriva längre?

Jag sökte en skrivarkurs och kom in. Resten är en historia om en fantastisk skrivarlärare på en folkhögskola i Gävle, en växande kärlek till alla mina karaktärer - och hur de till och med bröt sig in i mina drömmar. Om att min brors gitarr fortsätter att spela, att de bästa meningarna för alltid kommer lukta svagt av cigarettrök - och att skrivandet inte längre bara tillhör de små mellanrummen.