Elisabeth Thorné

Varifrån kommer lusten att skriva prosa, att formulera sig? Att beskriva det symboliska, det osynliga, det anade under ytan. Det är förstås en allmängiltig fråga men för min del tror jag det handlar om att skapa mening, att i korta stunder hantera en slags rotlöshet, eller ett sökande.

Jag föddes på Kungsholmen i Stockholm och mina föräldrar hann flytta tre gånger på åtta år inom staden innan flyttlasset gick till Liberia i Västafrika, där de trivdes och förblev i tio år. Minnet av när jag första gången sitter i den lilla ankomsthallen på Liberias flygplats, nyfiken och oroad, och känner den fuktiga, dunstande, täta mörka natten med dess stjärnor samtidigt som flugorna surrar och kryper tätt intill överallt, gör mig varm och lycklig.

När jag första gången efter flera år besökte Sverige kände jag mig varken svensk eller utländsk. Jag tyckte gatorna var så rena så man skulle kunna slicka på dem. Min familj flyttade sedan vidare till bl.a. Algeriet och Vietnam, där jag hälsade på dem men skapade min tillvaro i Sverige.

Under ungdomsåren reagerade jag starkt på all världens orättvisor som jag sett på nära håll. De priviligierades värld, som jag ju själv hörde till skämdes jag över. Jag engagerade mig i organisationer som ville motverka orättvisor ville bli journalist eller barnmorska för att lätt kunna fortsätta arbeta internationellt, men på vägen ändrades mina planer, genom praktiker och goda vänner kom jag att intressera mig för psykologi och blev istället psykolog.

När maken och jag fick vårt första barn bestämde jag (till min egen förvåning) att de skulle få växa upp på ett och samma ställe. Den inre kluvenheten, rotlösheten, längtan mellan att flytta och starta om eller att rota sig och att stanna kvar, bär jag dock inom mig.

Jag har aldrig haft behov av att beskriva de människor jag mött inom mitt yrke genom poesi, noveller eller romaner. Det jag känner lust inför är istället att gestalta teman som jag tycker är intressanta, teman som pågår i vår omvärld, i samhället, i utvecklingen inom och mellan människor och grupper.

Teman som berör karaktärerna i Donatorns rum kretsar kring medicinsk etik, som spermadonation och IVF, och allmänmänskliga erfarenheter såsom sorg, rotlöshet, arv och trauma.

Jag tycker också det är lustfyllt att följa en karaktär som utvecklar sig i min fantasivärld successivt och detta gäller även persongalleriet i den roman jag nu debuterar med. Karaktärerna och romanen Donatorns rum föddes genom en iakttagelse av ett ungt par på en busshållplats.