Vårens Böcker 2024 Vuxen Skönlitteratur

Emeli Mårtensson

Lipari / Forum

Foto: Gabriel Liljevall
Foto: Gabriel Liljevall

Jag känner solen bränna mot mitt skinn. Havets baksug får småstenarna vid strandkanten att rassla i takt med vågorna. Måsar, ja, såklart, och en skränig fotbollsmatch från någon radio. Siluetten av vulkanön Stromboli bryter den disiga horisontlinjen, dess vertikala rökpelare stiger mot en molnfri himmel. Det snabbt snurrande livet som kreativ chef för ett klädmärke i Stockholm tycks långt borta. Ibland vill man bara gestalta ett tillstånd, och just där, i halvslummern på den italienska ön Lipari, slår en berättelse rot i min fantasi.

Jag kisar mot en äldre dam en bit bort på stranden. Hon är topless och mörkt läderartad hud står i skarp kontrast till hennes leopardfärgade bikinibyxor. I mungipan hänger en cigg och hon flinar för sig själv när hon klottrar post-it-lappar fulla med text. Ibland byter hon ett par ord med en kvinna i min egen ålder som sitter och surar på en sten i vattenbrynet iklädd en lång blommig klänning. Kvinnans två små barn gräver en grop i sanden och hon verkar frånvarande, kanske påverkad.

Senare, när jag är tillbaka i Stockholm, går jag ner i arbetstid och börjar skriva. Om det jag minns av känslan på stranden. I tanken återvänder jag till de två kvinnorna. Den yngres avsaknad av energi och den äldres aura av att kanske ha svaren på de stora frågorna. Hur kände de ens varandra?

Lipari rullas ut som en filmremsa.

Min huvudperson är en svensk fyrtioårig kvinna som jag placerar i en vitrappad villa några kilometer upp på ön. Jag kallar henne för Monika och gör henne lika neurotisk som skådespelerskan Monica Vittis rollkaraktärer. Jag älskar de gamla italienska filmerna: Stromboli av Rossellini och Antonionis mästerverk där personerna aldrig riktigt lyckas nå varandra i sitt ständiga sökande bort. Monikas familj är på väg att falla sönder och de har rest till Lipari för att läka. Samtidigt som värmen stiger ökar hennes längtan efter det som varit, eller kanske något nytt. Och katastrofen kryper allt närmare.

På mitt första möte med förlaget säger de att jag har skrivit en relationsroman i linje med Inger Alfvén och Helena von Zweigbergk.

En relationsroman. Jag?

Det slår mig att jag inte bara har skrivit fram ett tillstånd, utan att jag faktiskt har skrivit en riktig relationsroman. Romanen handlar ju om Monikas relationer: till sitt eget psyke, till sin man, till dottern, sitt förflutna, sitt åldrande, sin oro … Till leoparddamen på stranden. Jag skriver fram hennes relation till alkohol och till katastrofer, till skrivandet. Till den utsvultna kattungen som stryker kring villan.

I romanen undersöker jag också min egen relation till Italien. Trots att Lipari inte är min berättelse har åren då jag levde i Rom gett mig full tillgång till horisonterna, vägarna, oliverna och smutsen. De språkliga nyanserna och värmen, de grillade bläckfiskarna och kaoset, politiken! De höjda rösterna och Vasco Rossi. Vilken skatt.

Powered by Labrador CMS