Vårens Böcker 2023 Vuxen Skönlitteratur Emilia Aalto

Det är den 3 mars 2019. Jag har precis lämnat Pizzeria Lepanto vid Marklands­gatan i Göteborg med en Vesuvio i ena näven. Samtidigt krånglar jag fram telefonen för att titta på ett fotografi av mig och min bror. Mitt ettåriga jag ser honom rakt i ögonen med en ledsen men beslutsam min. Det finns en självklar tillförsikt i min blick som på senare år har ebbat ut, men kärleken är densamma. Jag tar spårvagnen till Sahlgrenska. Sjukhuspersonalen frågar om de ska värma pizzan i mikron, varpå min bror förskräckt utbrister: »Nej, för i helvete, förstör den inte!« Jag skulle skratta om jag hade någon glädje kvar, men kroppen har försatts i ett konstant stresstillstånd – min brors rosslande andetag förföljer mig likt en skräckfilm på repeat. När jag lämnar sjukhuset publicerar jag fotografiet av oss på mitt privata Instagram-konto och skriver: »Här är jag och brorsan – han som alltid har avgudat sin lillasyster. Han bar mig, nu bär jag honom.« Orden är symboliska. Vad jag inte har någon aning om då, är att jag några veckor senare ska bära hans urna i min famn.