En sörjande text

handlar om en mor, en dotter. Ett hon och ett jag, det är bara de. De befinner sig i ett rum på ett sjukhus. Mittemot dem, på andra sidan parkeringen en fasad med fönster, gestalter. Från rummen intill ljud, steg.I korridoren sköterskor, de böjer sig över modern, för nära, skyddande.Moderns säng flyttas från den högra väggen till den vänstra. Hon ser mot den högra väggen, alltid mot den. Hon har en kalender, hon lämnar den öppen: som ett meddelande, röd, tunn tusch.Ventilationstrummor och elaggregat djupt inne i byggnaden, kulvertar i jorden under parkeringen. De kan se varandra överallt i rummet. Men det är ett iakttagande som är skevt, våldsamt: moderns öga är skadat, som om det pressas utåt, ett svagt tryck, röda nät har uppstått över ögonloben. Och en antydan till grumlighet, en oklarhet som ackumuleras över iris?Texten fixeras vid moderns ansikte, söker efter spår, tecken på förändringar och efter en påstådd likhet mellan modern och dottern. Jaget försöker memorera moderns drag, maniskt, det glömmer, hela tiden. När likheten upptäcks har regnet kommit, modern dör.I en parallellhistoria hittar dottern en korrespondens mellan modern och en man. Ett särskilt ord förekommer i breven, vidröra. En jakt inleds på ett sammanhang, ett system: någonstans finns det en struktur, det är tydligt nu, insisterar jaget. Hon klär sig i moderns kläder. Hon köper en katt, grå, likadan som modern ägt, och en karta. Konturerna i ett ansikte skall långsamt träda fram, de är vita, bleka. Vems?Och något är underligt med svenskan: upprepningar gränsar till upp-repning och likheter till lik-het. Om något upprepas tillräckligt hårt, tillräckligt många gånger, ett ord, ett ansikte, för att det skall kunna fastställas, kunna minnas, förstås, då förlorar det sitt innehåll. Innehållet dör, eller dess betydelse förändras istället för att fixeras.Baruch de Spinoza skriver att sorg är individens oförmåga att bevara sig själv.