EwaMaria Roos

Jag undrar när och hur det började. Mitt inbitna intresse för rösten och dess möjligheter... Jag tror inte jag var äldre än fem år när jag första gången upptäckte en ny funktion i min egen röst.

Mamma hade just gått ner till tvättstugan tvärs över gården för att hänga tvätt och lägga i en ny. Jag var ensam hemma den här korta stunden men lyckades ändå ramla ner från en stol i köket och slå mig. Det gjorde ont. Jag började gråta, skrika, mamma i tvättstugan, jag ensam på golvet i köket. Ingen att trösta mig. Gråten ökade, ljuden stegrades, ingen i närheten. Plötsligt började jag att LYSSNA till min röst, mina egna skrik. Jag märkte att jag uppfann nya ljud jag aldrig hört förut från mina små femåriga stämband. Leken med rösten pågick en stund, det var riktigt kul. Anledningen till varför gråten började var som bortblåst.

För mig är rösten som musik och precis som att det finns många olika typer av musik för olika typer av tillfällen så finns det olika röster för olika tillfällen och situationer. Det är inte alltid vi är så medvetna om vilken röst vi använder när.

Jag är nörd, för det är väl så det kallas när i princip hela ens tillvaro är uppfylld av tankar på en och samma sak. I mitt fall är det talrösten som är mitt stora intresse. Jag hör olika nyanser i röster. Jag hör känslor. Jag hör spänningar. Jag hör intention och brist på densamma.

Jag kan sitta på en buss och lyssna till rösternas musik, de olika stämmorna som möts i ett samtalsämne. Kvinnan som nyligen förlorat en vän, rösten är dämpad, orden kommer stötvis. Väninnan på sätet bredvid svarar med varm och lugn röst. Tempot är långsamt, dröjande som om kvinnan i sorg får leda samtalet i den takt hon behöver. Så kommer ett par i medelåldern på bussen och sätter sig snett framför mig. De diskuterar räntan för lånet på sommarhuset. Mannens ton är bestämd och upprörd. Rösten har en grötig klang mitt i ilskan. Hustrun nickar och skjuter då och då in ett Ja det är förskräckligt. Och jag kan inte låta bli att känna in grötigheten i halsen. Var börjar den? Hur känns det i hans struphuvud när han våndas över räntan. Jag sitter där på bussen och blir han med grötigheten. Jag känner efter vilka muskler som arbetar. Vi blir ett. Och jag känner in väninnans tröstande röstklang, vad händer i hennes struphuvud och andning. Vi blir också ett. För det är väl så det är när man är nörd – man går in i de mest märkliga situationer av nyfikenhet och vilja till att förstå hur vissa röstföreteelser uppkommer. Man vill känna.

Men en del röster skapar dissonans, det skär i själen och blir rent ut sagt outhärdligt. De rösterna väljer jag bort. Kan detta kanske jämställas med en vinsommelier som hellre avsmakar champagne än spanskt lantvin? Jag menar, oss nördar emellan...