Det är svårt att veta när ett skrivande börjar på riktigt. Är det när ett halvt livs rekognoscering är till ända och en medmänniska en sommarnatt, på gränsen till uppfordrande, säger till en att »nu är det dags att öppna spjället«? Eller sker det när läskoden knäcks i en sexårings förvirrade och oöverblickbara värld? Eller när man är mitt inuti en panikångestattack och inser att värre än så här kan det nog inte bli? Eller när man bestämmer sig för att inte skriva en enda rad till?
