Gunilla Bergh

År 2000 ärvde jag och min syster ett gammalt hus i Småland. Stort, vitt och magnifikt vilade det invid Stensjön. Här fick vår leklust fritt utlopp under sommarloven på 70-talet. Den mystiska och sagolika atmosfären eggade vår fantasi.

Några år efteråt firade familjen jul i huset. Det var då, mitt i stöket, jag började leta efter gammalt julgranspynt. Men istället hittade jag gamla nötta fotoalbum. Jag blev som fastnaglad vid de svartvita fotona med sedan länge döda släktingar, som någon hade fångat mitt i livet. En som ofta dök upp var min pappas morfar, Herman Nilsson-Ehle. Ibland mitt i en veteåker ensam och djupt koncentrerad på axen, ibland omgiven av kvinnor i folkdräkt som skördade. På ett foto spelande han flöjt invid en midsommarstång, på ett annat stod han på Sibiriens tundra, och på ytterligare ett var han på kongress i utlandet – klädd i frack, med medalj!

Jag blev förvånad. Och plötsligt erinrade jag mig vad pappa hade sagt om sin morfar: Han skulle hållit sig till äpplen. Vad betydde det? Jag frågade mig: Vem var karln? Vad gjorde han? Varför hade ingen berättat något för mig?

Snart förstod jag varför det varit så tyst om honom i släkten under alla år. För även om pappas morfar medverkade till att sätta genetiken – 1900-talets nya, heta vetenskap – på kartan och till att minska hungersnöden i världen, så övergav han aldrig sin tro på att nazismen skulle göra gott. Inte ens efter krigsslutet 1945.

Vid nästa besök i huset fick jag en impuls. Jag drog på mig dunjacka och yllemössa och stegade upp på vinden. Där var det iskallt och trots min utstyrsel hackade jag tänder medan jag gick omkring och kikade in i kattvindarna, fulla av bråte. Varför hade inte någon bara slängt allt? Sedan var det som om en ande flög i mig. Jag började bryskt välta ut låda efter låda. Jag rev, slet och röjde bland damm och muslort.

Två dygn senare satt jag på brädgolvet. Smutsig och utmattad, men ändå nöjd. Lutad mot en tung byst av brons, som jag gissade föreställde min pappas morfar – jag kände igen hans utstående öron – tittade jag ut över vad som nu låg huller om buller runt mig. Tidningsklipp och dokument. Dagböcker och brev och ännu fler foton. Därtill en mängd skrumpna blad, barr och ekollon.

Min nyfikenhet var väckt. Jag började söka svar på mina frågor. Jag gav mig den på att gräva upp honom, få ut honom ur garderoben, ut i dagsljuset!

Berättelsen som rullades upp handlade om Trollkarlen på Svalöv, Herman Nilsson-Ehle. En världsberömd vetenskapsman. En hyllad genetiker. En förädlare, visionär och missionär, i nationens tjänst, som odlade fram pansarvetet och jätteäpplet, men också drev igenom rashygien och menade att man genom att eliminera oönskade egenskaper och individer även kunde förädla det svenska folket.

Det här är vad jag hittade om pappas morfar Herman. Han som borde hållit sig till äpplen.