Hanna Bergwall

Det har aldrig handlat om någon skrivarglädje för min del. Nej tvärtom, mitt hamrande på tangentbordet har skett utifrån ren desperation. Jag vet, det låter dramatiskt. Men det är sant. Det är min, inte så vackra, ingång till skrivandet. En kamplust. En överlevnadsstrategi.

Nu kanske du undrar vad det är jag kämpar emot? Jag själv funderar på det ibland. Är det något i mig? Eller kanske samhället? Jag tror mer på det senare.

När jag var 14 år drabbades jag av en ätstörning. Det skedde inte pom bang utan kom smygande in i mitt liv likt en långsamt växande cancer. Framför spegeln jämförde jag mig med Hannah Montana och andra Disney kändisar. Jag såg inte ut som dem. Jag hade ingen thigh-gap. Mina lår var stängda som en mussla. Ååå vad jag ville bli som dem! Om jag bara gick ner lite i vikt... När cancersvulsten väl upptäcktes av vården hände, tja, ingenting. Och sen blev jag bara sjukare och sjukare.

Det värsta är att jag vet att jag inte är ensam om den erfarenheten. Köerna till ätstörningsvården slingrar sig längre än till en Taylor Swift-konsert. Och då har man ändå tur om man ens får behandling. Trots att man har rätt till vård är det alldeles för många som står utan idag. Och det är därför jag skriver. Jag har hittat ut till andra sidan och vill dela med mig av mina nycklar till att bli frisk. Jag kan inte sitta tyst om det finns den minsta chans att mina erfarenheter kan göra någon annans resa tillbaka till livet lite mindre krokig.

För livet är så mycket mer än kalorier, hetsätning och träning! Och det sker nu. Mitt framför näsan på oss. Att leva med en ätstörning är att missa livet. Jag vill inte det. Jag har redan missat så mycket.

Om du är sjuk kan du, precis som jag, få livet åter. Eller få och få, du får kämpa dig till det. Dag ut och dag in. Meter för meter. Kör ner din flagga i jorden och återta det som är ditt. Och jag håller dig gärna i handen. Vi kan kämpa tillsammans.

För mig tog det 10 år. Och på sätt och vis är jag inte framme vid destinationen. För när är man egentligen frisk? Vi lever i en ätstörd värld där bantningshetsen hägrar runt oss. Det är lätt att dras med. Men trots den suddiga linjen mellan frisk och sjuk mår jag bra. Jag känner mig frisk. Även om jag vet att det finns vissa saker att jobba på.

Det är det som driver mig att öppna upp laptopen tidiga mornar och sena kvällar. Jag skriver för att jag vet att det går att må bra igen. Det går att bli frisk.