Hannah A Helseth

Jag befann mig i Østerdalen i Norge vid min pappas hus. En plats där jag tillbringat många somrar med att tälja pinnar i den täta skogen, byggt dammar i den lilla bäcken bredvid huset. Jag har stått vid den vida, forsande älven och dragit upp en och annan storharr på fluga. Där jag på vintrarna pulsat i snö upp till midjan och åkt skidor över de oändliga fjällen som skiftar i blå nyanser.

Nu var det sensommar och vi hade plockat litervis med hjortron på myrarna längs grusvägarna, där fjällbjörkarna krymper ju högre upp man kommer. Det var varma, långsamma augustidagar som på en sekund kunde förvandlas när ett oväder drog in över det förrädiska landskapet. Under de här dagarna började jag skapa något. Det var helt enkelt omöjligt att låta bli.

Det startade med platsen. Sedan kom några karaktärer till och när jag hade bekantat mig med dem började jag skriva historien som sakta men säkert lades ut framför mig. Jag insåg snart att det här skulle bli något. Det här skulle bli bra. Jag bestämde mig där och då för att jag skulle skriva klart historien.

Sedan hände livet och jag lade skrivandet åt sidan under tiden barnen var små och sömnbristen som värst. Tio år senare befann jag mig återigen på samma plats i Norge. Allt kom tillbaka till mig. Det händer något magiskt med en på den där platsen. Jag bestämde mig för att fortsätta där jag slutade och den här gången skulle jag faktiskt skriva klart.

Tillbaka i mitt Värmland igen tog vardagen vid, men jag ägnade större delen av min fritid till att skriva klart mitt bokmanus. På helgerna satt jag i soffan framför brasan när hösten kom, jag skrev och förfinade min text. När vintervindarna ven utanför fönstret kunde jag värma mig med de varma dagarna i min berättelse. När våren och sommaren kom flyttade jag ut mitt skrivande och båtturerna på Vänern blev en del av min skrivprocess.

Jag fick lära mig att skriva och jobba med min text i olika miljöer och jag skulle ljuga om jag skulle säga att det alltid var ostört. Förutsättningarna var svåra att ändra så jag anpassade mitt skrivande efter dem i stället. Jag lät det ta tid, för jag ville inte bara att det skulle bli klart, det skulle bli bra också. Och nu ska jag debutera som författare. Det är en svindlande tanke men jag har hamnat rätt. Det är ju det här jag ska göra. Och det är verkligen bara början.