Hanne Uddling

Då sitter vi där igen. Jag och testpersonen, på var sin sida om bordet och med en trave med avklarade läs- och skrivtester på golvet. Resultaten är klara, bilden är tydlig, jag är säker: ”Jo, du har dyslexi!” Och så lägger jag till: ”Grattis!”

Reaktionen är ofta tydlig. Jag kan se på ungdomen som sitter där hur hjärnan och tanken gör en kullerbytta. Där har de i hela sin skoltid kämpat med att vara som de andra. Oftast har kampen varit resultatlös. De har låtsats läsa i bänkboken och bläddrat när bänkgrannen bläddrar. De har känt sig lata och dumma och ibland har deras lärare bidragit till den självbilden. Att de inte kan läsa och skriva som de andra vet de oftast om, men det har varit en sanning som de har försökt dölja i fem-tio år.

Och så säger logopeden ”Grattis”?

De får förstås en förklaring till mitt glada utrop. Och när de får veta att dyslexin inte beror på att det är något som är fel med dem utan just bara det att de har en dyslexihjärna som gör det omöjligt att lätt och enkelt läsa och skriva kan de känna en enorm lättnad. Ofta är lättnaden så stor att både förälder och barn börjar gråta.

En dyslexidiagnos innebär inte att man inte kan klara skolan. Man kan bli en utmärkt journalist, läkare, ingenjör eller busschaufför utan att kunna stava till yrket. Men då måste man få lära sig hur man ska lära sig. Visst ska man få träna på avkodning, men det kan man ju göra när man fått lära sig sina läs- och skrivverktyg. Jag vill förklara att det viktiga med 12 års skolgång inte är att man ska avkoda korrekt eller stava perfekt. Det viktiga är att man lär sig hur samhället fungerar, hur historiska händelser påverkar oss och hur vi bäst ska ta hand om varandra och vår miljö. Allt det kan man ju lära sig genom att lyssna på en text. Man lär sig inte ”finare” för att man läser i pappersböcker.

Jag vill avdramatisera dyslexin. Det får inte vara något som man ska lägga energi på att skämmas för eller något som ska förstöra ens skolgång. Jag skulle vilja kunna trolla så att alla de ungdomar jag utrett kunde få träffa varandra och höra varandras historier. Då skulle de förstå att de inte är ensamma. Det är många som upplevt känslan när lärare suckar eller klasskamrater skrattar. Förutom den glädje som igenkänningen ger skulle de också upptäcka att alla personer i rummet är otroligt kompetenta människor som lärt sig att kämpa och som har utvecklat en förmåga att hitta på kluriga kreativa lösningar på problem som majoriteten av alla skolelever aldrig behöver bry sig om. Och så skulle de förstå mina ord när jag säger:

”Grattis, du har dyslexi. Du får skryta om att du har det, men du får inte reta oss andra som inte har dyslexi, för vi rår inte för det!”