Helena Borges och Carina Söe-Knudsen

"Ska vi inte bara göra en barnbok av det här?" sa Carina, mitt i ett av deras mer röriga möten, där idéerna kastades fram och tillbaka snabbare än någon hann anteckna. Helena höjde blicken, och utan att tveka svarade hon: "Ja, faktiskt." De såg på varandra, båda lite förvånade över hur självklart det kändes. Det som var ett pedagogiskt material hade börjat andas på ett annat sätt – som något levande, berättande. Något som ville bli till bok.

De hade jobbat ihop i flera år vid det laget. Från första mötet hade de förstått att deras sätt att tänka – Helena med sina stora varför och människofokuserade lösningar, Carina med sina bilder, färger och intresse för pedagogik – var totalt olika men också märkligt samstämmiga. Lite som när någon spelar moll och någon annan plockar upp en dur – och det låter helt enkelt bra.

Allting tog egentligen sin början med Helenas son. Han kämpade i skolan, och till slut fick han en dyslexidiagnos. Helena, som själv har dyslexi, kände hur något inom henne klickade till. Det där gamla minnet av att känna sig fel i skolsystemet. Och ilskan: det här måste gå att göra bättre. Alla barn måste få känna att de kan lyckas.

Någonstans där mötte hon Carina. De arbetade tillsammans med en bok – som aldrig blev färdig – men istället startade något helt annat. Ett gemensamt utforskande: Hur fungerar inlärning egentligen? Vad gör att något fastnar i minnet? Hur får man barn att inte bara lära – utan att väcka barnets nyfikenhet och viljan till att lära?

Ur det där nyfiket trevande växte något fram. De började skapa läromedel. Verktyg som gjorde skillnad. Barnen mindes bättre. Längtade till lektionerna. Det var som om de hittade en hemlig kod för lärande, och de visste att de var något på spåren.

I höstas startade de ett nytt experiment. Den här gången fick språkljuden bestämma. Varje berättelse byggde på ett specifikt ljud – och plötsligt var det som att begränsningen släppte loss något. Orden blev tokiga, texterna började skratta, bilderna spratt till. Allt blev friare, roligare. De la upp arbetet på sociala medier – och responsen kom direkt. Barnen älskade det.

Och någon gång mitt i allt det där, mitt bland skrattande ljud och bokstavssnår, föddes tanken: det här är ju en barnbok. Det var inte en plan. Det var bara något som hände.

Så växte Bläckis flygande start fram. En bok som ville vara både rolig och smart. En berättelse som vill underhålla – samtidigt som den smyger in ljud, språk och läslust. En liten bok med en ganska stor dröm: att alla barn ska växa upp och bli läsare.

Nya ljudfigurer knackar redan på dörren. Kanske blir det figurer som pratar engelska nästa gång eller räknar matte. Eller något helt annat – det vet man aldrig. För det är just det som är så fint med den här processen: man börjar på ett ställe och plötsligt står man någon helt annanstans och undrar hur man ens kom dit.

Och ibland, när kaffet kallnat och anteckningarna ser ut som ett kaos då lutar de sig tillbaka och säger: "Det här – det är typ det roligaste vi vet."