Imri Sandström

Varför skriva i en tid som denna? Det frågar sig Kathy Acker i förordet till essäsamlingen Bodies of Work där hon återger ett samtal med en förläggare som säger att apokalypsen närmar sig. Hon svarar förläggaren att de lever i en tid och i en geografi vars hastigheter tycks öka så till den grad att själva tiden hotar att upphöra. Året är 1997. Jag tänker på det när jag nu sätter mig ner för att skriva den här texten. Att alla tider, hur katastrofala eller slutgiltiga de än förefaller, trots allt hittills har fortsatt. Vår tid är inte ett undantag.

Tidigt 2000-tal sökte jag mig till konsthögskolan. Jag arbetade med performance och video och hade ett band, Kids of the Ranch, en duo. Vi spelade trasig lo-fi och jobbade med överlappande stämmor, call-and-response och kanonsång. KOTR var kanske den plats framför andra där jag lärde mig om komposition. Om att skapa nya system inom de existerande. Att se till orden, deras betydelser och nätet av betydelser de befinner sig i. Hur de genom närheter skapar andra förbindelser. Hur harmonier och disharmonier lägger sig i varandra. Mönster och upprepning, rytm och brott. Ett sätt att finansiera mina konsthögskolestudier var att konstruera korsord. Vid den tiden tänkte jag inte på det som en del av konstnärskapet, men idag kan jag se hur det hänger ihop. Hur även det arbetet handlade om att komponera. Jag spelar också mycket brädspel och har ofta tänkt på sambanden mellan text och spel. Hur ett brädspel också utgörs av en plats med egna regler och möjligheter, inom existerande sådana. Egna mekaniker och världsbyggen som agerar tillsammans med och bryter mot redan befintliga.

Kathy Acker skriver i en annan text i Bodies of Work att om skrivandet inte kan förändra saker, men måste förändra saker, så kommer skrivandet att göra så på magisk väg. Magin som Acker refererar till tänker jag har allt att göra med tid. Om den delade dikten och det som varit som hela tiden kommer.