Isabell Jonasson

När folk får höra att jag har skrivit en roman blir de imponerade och säger ››men wow, hur har du gjort för att komma på allt?‹‹ Då svarar jag att jag inte har kommit på nånting. Att skriva om Hanna och hennes värld har varit att skriva om Emma, Maja, Jenny, Matilda, Tobias, Kasper, Erik. Jag har bara skrivit ned mina gamla klasskompisar, bekanta, nära vänner, spaningar på främlingars Facebookkonton och mig själv då förstås. Det har varit enkelt eftersom jag har varit en vanlis och vanlisar finns överallt. Vad en vanlis egentligen är finns inte plats här att ge en fullständig förteckning över men en kort sammanfattning vore kanske på sin plats: Först och främst är en vanlis inte samma sak som norm. En vanlis kan ha en död pappa, en trött mamma, åtta syskon eller inga syskon alls. Den kan äta soppa på torsdagar eller taco på fredagar (men aldrig maträtter som kronärtskocka och brynt smör eller hummersoppa). Den bär inte märkeskläder, bara någon enstaka gång och köper Delicatobollar i cafeterian på rasten i högstadiet. Den har upplevelser av snyggdagar och fuldagar men egentligen ser den ungefär likadan ut varje dag. Den drack alkohol första gången mellan fjorton och sexton men känner en som gjorde det redan på mellanstadiet. Ibland går det bra i livet och ibland inte, men gemensamt för dem är att de flesta klarar sig i slutänden.

Jag har skrivit om Hanna som är på gränsen till en vanlis, men hon skulle bättre passa in i beskrivningen av den där som drack alkohol första gången i mellanstadiet. Ändå är Hannas människokategori precis lika vanligt förekommande. Vi ser och är Hanna hela tiden men vi pratar inte lika ofta om henne som vi pratar om vanlisar.

Hon är summan av det som den franske sociologen Pierre Bourdieu menar när han talar om kapital, fält och habitus. Hon har till och med gjort samma analys av samhället som Bourdieu gjorde. Hon har satt sina egna ord på de semi-autonoma fälten vi alla rör oss i, där den specifika goda smaken i just det fältet vi vill vara i sätter agendan för vad som är fint eller fult. Vad vi får lov att äta, ha på oss och säga för att lyckas passera och i bästa fall avancera. Problemet med Hanna är bara att hon försöker sig på något som är förbjudet genom att fuska sig in i ett nytt fält utan vare sig socialt, kulturellt eller ekonomiskt kapital. Så istället för att klättra i hierarkin som planerat blir resultatet snarare något slags självskadebeteende där alla hennes brister hela tiden blir blottade i ljuset av den nya goda smaken. För även om vi vanlisar också tvingas vistas inom dessa fält där våra varierande mängder kapital ständigt blir värderade så skulle vi inte kasta oss in i det som Hanna gör – nämligen ett försök till en otillåten klassresa som därför också är omöjlig.