Jenny Elfving

När vi som vuxna återvänder till en plats vi tillbringat mycket tid vid som barn kan det vara omtumlande och ibland en besvikelse. Barndomens magiska platser kan ha förlorat sin glans. Skogen är en gles dunge, jättestenen är som vilken sten som helst och ödestugan har rivits. Skatten som låg och väntade på oss i hålan är borta. Eller har aldrig funnits.

Men det kan också vara tvärtom. En del berättelser har väntat på att vi ska mogna tillräckligt för att upptäcka dem och när vi är redo stiger de fram i ljuset.

Jag fick chansen att vistas en vecka ensam på Högbondens fyrplats – tack Norrländska Litteratursällskapet för stipendiet – och skulle skriva på en noga uttänkt berättelse. Pliktskyldigt satte jag mig vid datorn första morgonen. Texten växte men samtidigt pockade något annat på uppmärksamhet. Man behöver pauser även på skrivretreat, och allt oftare fann jag mig strosa runt på ön för att utforska. Jag har alltid dragits till berättelser från förr, inkapslade i gamla föremål och fotografier. Ett tidningsurklipp vägrade släppa taget om mig. Några personer var fotograferade på trappan till fyrvaktarbostaden. Bildtexten berättade om fyrmästaren och hans hustru och dotter. Och sedan, raden som blev starten på ett fyra år långt projekt: ››Damen till vänster är okänd‹‹.

Inom improvisationsteatern, min passion vid sidan om skrivandet, lär vi oss att inte ställa frågor eftersom det gör berättandet mindre effektivt. Påstå i stället för att fråga. Så jag påstod: ››Kvinnan på fotot är en outsider. Hon är en lärarinna. Med en hemlighet.‹‹

Jag la mitt påbörjade manus åt sidan för att ägna mig åt detta nya. Ibland är känslan så stark att man bara vet: det här måste skrivas. När jag hittar det jag vill skriva om blir jag en nörd. Jag lär mig allt jag kan genom museum, arkiv och frenetiskt sökande på internet. Jag kontaktar människor, och blir rörd av hur gärna folk delar med sig av sin expertis. Medan jag samlar på mig fakta får fantasin leka fritt. En annan impro-regel säger: värdera inte – bara skapa. Tills berättelsen avslöjar sig.

En värld växte fram. Tre fiktiva familjer fick flytta in på Högbondens fyrplats i början av 1900-talet. Där fanns också lärarinnan Agnes som undervisar fyrpersonalens barn. Ett starkt band växer fram mellan henne och fyrmästarens dotter – ett band som sätts på prov när våldet som befinner sig under ytan på den isolerade ön briserar. Hundra år senare flyr Josefin till samma ö för att arbeta med ett konstprojekt. Hon bär med sig ärren från ett oläkt trauma och i ett försök att distrahera sig själv blir hon som besatt av att ta reda på vilka som en gång bott på ön. Sakta gräver hon fram de hemligheter som har gömts på de karga klipporna.

Det jag fann när jag som vuxen återvände till Högbonden visade sig vara fröet till min debutroman, Revor av ljus. I den utforskar jag systerskapets kraft och helandet genom konsten; det paradoxala i att våga lita på andra igen och att återfinna balansen genom att släppa kontrollen.