Joanna Wåhlin

Jag var barn i Smara: tät skog och åkrar, sommargäster.

Liten skola och mataffär i Edsbro.

Norr om Stockholm, östra Uppland, ett kustområde.

I sjuan åkte vi till Rimbo, i gymnasiet Norrtälje.

Bussar slussade från Skederid, Hallstavik, Singö.

För varje år en ökande uppfattning av omfattning: Roslagen.

Jag flyttade därifrån så fort jag kunde. Hej då.

Bort behövde jag, så kunde blicken fara.

Inte skulle jag bli entreprenör, vårdpersonal eller lärare, och sport ville jag inte utöva.

I Smara hade jag skrivit dikter på parfymerade blad, smala ränder.

Vissa skrivblock i form av något: ett hjärta, en måne, ett litet hus.

Tio år senare i en motsatt rörelse, ej utan motstånd: tillbaka.

Nu var jag bibliotekarie och dörrarna stod öppna till en plats för alla.

Nu klev jag in på biblioteket, helt ny, eftersom skogen aldrig hållit bibliotek.

Här, vad kan vi göra här?

Selene och jag satt på lokal nere vid ån, en gles vardagskväll, upplagt för idéer att ta form.

Vi ville samla in berättelser.

Kanske är att skriva och att lyssna ungefär samma sak.

Många författare hämtar inifrån och genom skrivprocessen skapas något annat.

Den här boken kommer utifrån, röster vi lyssnade till, skrev ner ord för ord.

Skapade något annat.

Kanske är Liv pågår en kör som sjunger.

Sångerna som uppstod ur berättelserna och tillhör platsen där 99 människor valde att berätta.