Johanna Solberger

En bild av paradiset, det var så det började. En bild med grälla färger som visade vilda djur sida vid sida med vackra människor. Jag var sex år och fick skynda mig att titta igenom de tunna broschyrerna med sköra sidor innan mamma rafsade åt sig dem och slängde dem i soporna. Jag vet egentligen inte varför jag trollbands så av dessa bilder, men det var något fascinerade med dem, något förbjudet, det förstod jag trots min ringa ålder.

Det var grannpappan som kom med broschyrerna och det var lite som en dans, mamma slängde dem så fort hon kom åt och vår granne kom med nya vackra häften. Jag förstod inte då att familjen var med i en strikt kristen församling, de hade två flickor i min ålder och vi lekte som barn gör mest.

Men ett par gånger i veckan klädde sig flickorna i de finaste klänningarna och skulle hälsa på sina kusiner. Det var så de sa, inte att de skulle till församlingssalen. När vi blev lite äldre brukade jag och några kompisar cykla bort till det mörkbruna tegelhuset några kvarter bort för att se att våra vänner inte alls besökte släktingar, utan klev in i något som var lika hemligt som lockande.

Den största lögnen handlar inte om min barndoms grannfamilj, men hade förmodligen inte kommit till utan dem. Den är en fiktiv historia om Noomi som även hon växer upp i en familj som är med i en kristen församling med hårda regler.

När vi möter henne i bokens början är hennes storasyster Lia försvunnen. Lia som har börjat motsätta sig familjens och församlingens regler. Lia som kanske är på väg att bli utesluten, en katastrof inte bara för henne utan för hela familjen.

Den största lögnen handlar om lögner för att kontrollera och lögner för att överleva. Det handlar om Noomi som saknar sin syster när hon behöver henne som mest. Noomi som börjar gymnasiet utan sina två bästa kompisar och som sakta bygger upp en parallell tillvaro i skolan, en tillvaro som hon måste hålla hemlig inte bara för sina föräldrar utan för hela församlingen. Till slut har Noomi trasslat in sig i ett nät av lögner till den dag då katastrofen är ett faktum, till den dag då allt faller samman.

Ända sedan jag var barn har berättelser varit viktiga för mig. Alltifrån mammas egensnickrade godnattsagor om att jag och alla mina gosedjur skulle flyga till mormor över djupa sjöar och mörka skogar till högläsning av min absoluta favoritbok som barn, De hissade segel, som berättade om historiska äventyrare som korsade de outforskade haven.

Där någonstans lades grunden för min längtan ut, att få komma i väg. Och så har arbetet varit med den här boken, att hitta nya världar och få nya erfarenheter. Det kanske är därför jag arbetar som barnbibliotekarie i dag, att få nöjet att förmedla nya berättelser till barn och unga och visa på berättelsens kraft.