John Hörnquist

Växer man upp i en stad som ligger insprängd mellan myrar och skog, fjäll och gruvhål, så vet man att man kommer från en periferi, även om man inte har ord för det. Särskilt när människor är mer rädda för att gruvan ska läggas ned än för att den bokstavligen slukar stan. Eftersom vi också visste att vinsterna från gruvan ”gick till Stockholm” så visste vi också vad exploatering innebar, fast vi inte alltid hade ord för det heller. Och eftersom nyheterna ofta handlade om våra sociala problem – arbetslöshet, vandalisering, våld, självmord och missbruk, och eftersom så många hade samiska eller tornedalsfinska rötter – så visste vi också att ”Stockholm” inte såg oss som riktigt fullgoda svenskar.

När jag flyttade till Järvaområdets miljonprogramförorter i norra Stockholm – så var det på ett sätt som att komma till en annan värld. Malmberget hade precis börjat få utomnordisk invandring. Här hade majoriteten utomeuropeisk bakgrund. Därhemma oroade man sig för att förlora relativt välbetalda gruvjobb, här var arbetarjobben otrygga och lågbetalda. I Malmberget hade alla gått i samma skolor, bott nära och känt igen varandra. I Stockholm var segregationen och de djupa klassklyftorna övertydliga.

Men ju längre jag stannade desto tydligare blev likheterna. Människor röstade och organiserade sig rött. Folk kände varandra och höll ihop lokalt. De stökigaste grabbarna hade den bredaste dialekten – och dog ofta unga, som därhemma. De sociala problemen var snarlika, även om man drack betydligt mindre och våldet och kriminaliteten var mer organiserad här.

Men även organiseringen i kulturföreningar, exilorganisationer, vänstergrupper och solidaritetsarbete var starkare här. Det var när jag drogs in i den organiseringen som jag fick såväl ett språk som en förståelse för de maktordningar som formade inte bara Malmbergets och Järvafältets, utan även Sveriges och världens utveckling.

Vi var många som radikaliserades och organiserade oss i protest mot 1990-talets nyliberala nedskärningar och privatiseringar. Och när makthavarna hävdade att våra krav på jämlikhet, hållbarhet och rättvisa var omöjliga på grund av ”globaliseringen”, så var det ofta radikala intellektuella och rörelser från världens periferier – i det globala Syd och Öst – som visade varför de hade fel.

Idag är samma makthavare rädda för en globalisering de förlorat kontrollen över. Och nu precis som då har arbetarrörelsen inte hängt med. Återigen är det röster från perifierierna – såväl inom som utanför Sverige – som ifrågasätter de etablerade berättelserna om världen. Som pekar på hur den nya värld som växer fram inte bara medför risker utan också möjligheter för oss alla, om vi tar vara på dem.

I skuggan av krigen, folkmorden och högernationalismen inser allt fler att kampen för demokrati, hållbarhet och människovärde allt oftare vinns eller förloras i hela världen samtidigt. Och att arbetarrörelsens äldsta insikt – att ingen fri förrän alla är fria – fortfarande gäller. Jag har försökt skriva om varför.