Jonas Asp

Förr eller senare erfar du den skyddslöshet som det innebär att leva. Du är barn, vuxen eller redan gammal, du överrumplas av den mitt i krisen, i tumultet. Eller: den kommer helt stilla och sjunker till din botten, en visshet, ny men ändå bekant.

Berättarjaget i min roman har redan då boken börjar rört sig in i skyddslösheten. När hans pappa går bort i cancer upplever han hur den vidgas till att omfatta även det som utgör hans ursprung, hans familj och uppväxthem. Pappans död kommer med konsekvenser, inte minst ekonomiska, för hela familjen.

Det finns en scen i boken där jaget står på en stege och målar över en stor fuktskada i sovrumstaket i huset där han växte upp. Det är den lilla kontrollen, penseln i handen, mitt i den stora kontrollförlusten. Inför skyddslösheten aktiverar vi oss och distraherar oss när det stora är för stort. Penselns strykning är konkret och ger ett omedelbart resultat. Vi sysselsätter våra händer, vi ägnar oss åt ritualer och ombesörjer och begraver våra döda. Vi nedtecknar det vi minns. Inför förgängligheten drömmer vi om att rädda, ordna och återuppväcka.

Om skrivandet av en roman kontrolleras av författaren så innebär publiceringen av samma roman en förlorad kontroll. Jag som skrivit Landet kan inte påverka vad som sker på andra sidan läsakten. Jag väljer att tänka på det som något konstruktivt, ett privilegium. Det är i ett utrymme av stabilitet och trygghet som en sådan kontrollförlust blir meningsfull. Den är av samma sort som den vi utsätter oss för i kärlek.

Men det blir allt svårare att skriva. Den ekonomiska utsatthet som beskrivs i romanen kan betraktas på en samhällsnivå. När kapitalismens konsekvenser djupnar och banar väg för fascismen blir kärleken, kreativiteten och solidariteten svårare att praktisera. Det är den strukturella skyddslösheten. Men den är inte densamma som den existentiella skyddslösheten. Dessa två arbetar inte tillsammans. I den insikten finns en potential. Inför sjukdom, död och ensamhet är vi i grunden jämlika oavsett vad de som privatiserar vården vill påskina. Den existentiella skyddslösheten visar hur vi, på så oändligt många sätt, behöver varandra.

Eller: Du lagar din frukost. Det regnar vid hållplatsen men väl inne i bussen är det trångt och varmt. Du förstår att varje människa, varje enskilt liv går som en plog över en och samma åker. Du ser hur din egen sorg är mycket lik sorgen hos de som du ännu inte har lärt känna. Du ser samtidigt att den skiljer sig åt, att det finns saker som du inte förstår. Du har ingen kontroll, ingen alls. Inte ens över skrivandet av din roman, den som skulle ge klarhet men som i stället ger dig kalla kårar. Men du måste fortsätta, med skrivandet och kärleken som både mål och medel. När skyddslösheten vidgas måste kretsen av omsorg vidgas än mer. Vida bortom vår egen täppa, bortom vårt eget land.