Jonas Hallberg

Tanken på att skriva en bok om mitt liv – det liv jag faktiskt har levt, i skuggan av mina yrkesmässiga framgångar som kändisstylist i Hollywood och tv-profil i Sverige – kommer till mig en dag på stranden i Playa del Carmen, som ligger på Yucatanhalvön i Mexiko. Den plats där jag bor sedan åtta år tillbaka.

Precis som vanligt är det trettio grader varmt och brisen är ljummen mot huden. En bit bort gör sig några dykare redo för dagens första dyk. Snart ska de stiga ner under ytan och bli viktlösa. Se det stora blå och dess invånare på nära håll.

Jag har dykt med instruktör några gånger och drömmer ofta om att dyka djupare. Men trots att jag älskar undervattensvärlden och bor i detta dykarparadis har jag inte tagit något certifikat. Karibiska havet är nämligen fullt av tjurhajar. De simmar ofta fram till dykarna och sveper förbi dem på någon meters håll. Själv har jag alltid hållit mig uppe vid ytan i tron att det är säkrare, men mina dykande vänner säger att man ser ut som en skadad säl när man gör så. Då är det risk att hajarna kommer upp och nafsar för att se hur man smakar. Om man däremot möter dem nere på djupet struntar de i en. Tyvärr såg jag filmen Hajen när jag var åtta och det satte sina spår. Ändå kan jag inte släppa tanken.

En gång snorklade jag i Isla Mujeres, där det finns ett undervattensmuseum med ett tempel och mayastatyer. Det ligger på 15–20 meters djup och man kan simma rakt över det. Två enorma, fläckiga djävulsrockor svävade förbi några meter under mig. Vi kunde lika gärna ha befunnit oss i yttre rymden, utanför tid och rum. Jag kunde ha stannat för alltid.

Dykarna kliver ner i sin båt och åker ut. Jag har suttit här många gånger genom åren och sett ut över havet innan jag gått hem till min lägenhet på Calle 1 Sur. I dag är det något som är annorlunda. I stället för att gå och beställa en ny café americano gör jag en snabbsökning på vilken sorts dykarcertifikat som krävs för att dyka här. Det heter Open Water och för att få det måste man gå ner på arton meters djup. Då hinner man inte upp om det kommer en haj som av någon anledning tror att man är en säl. Å andra sidan har jag redan levt i över femtio år och plaskat omkring tillräckligt på ytan.

Dykarna där ute häver sig över relingen och försvinner ner i vattnet. Jag kan bara ana vad som väntar om jag gör samma sak, samtidigt som jag inte har en aning. Det handlar om så mycket mer än dykningen. Det är så mycket jag har skjutit undan. Så mycket som gör ont.

Mitt hjärta slår snabbare. Vissheten sprider sig i kroppen. Det är dags att jag vågar mig ner i djupet för att möta mina fasor. Det är dags att jag gör upp med mitt förflutna, en gång för alla.