Det är tidigt 1990-tal. Solen står högt och luften smakar jord när fjorton bolltrollande knattetalanger födda 1980 virvlar upp damm från en grusplan i Medelpad. Jag tillhör den vinnande sidan, men är också sämst i fotbollslaget, varför jag bevittnar utklassningen från sidlinjen. Först när vi leder med 10–2 får jag, lamslagen av nervositet, göra ett inhopp. Blir framspelad och får bollen tre meter framför öppet mål. Målburen täcker hela mitt synfält. Nät överallt. Till allas häpnad lyckas jag alldeles utmärkt med bedriften att skjuta utanför. På väg hem sitter vi tysta i folkabussen, jag och min far. Så harklar han sig.
