Jonathan Vinqvist

Jag är född och uppvuxen i Härnösand, en liten stad som ligger mitt i det storslagna Höga Kusten-området i Västernorrlands län. Här har jag bott hela mitt liv. När jag var liten reste vi ofta, mina föräldrar älskade att upptäcka nya platser, men hur långt bort vi än åkte fanns det alltid en trygghet i att veta att hemmet stod kvar och väntade på mig.

Min uppväxt var ganska vanlig. Mamma jobbade som lärare och pappa på landstingsfastigheter. Jag har två yngre syskon, en bror och en syster, och tillsammans utgjorde vi en ganska livlig familj. Länge trodde jag att min framtid låg inom hantverket. Jag utbildade mig till möbelsnickare och drömde om att skapa vackra saker med mina händer. Men livet ville något annat. Mitt första jobb blev istället på en lokal brädgård, och snickeriet fick vänta.

Något som däremot alltid funnits där, som en röd tråd genom åren, är min kärlek till historia, särskilt medeltiden. Den passionen ledde mig in i hobbyn ”Warhammer Fantasy Battles” där jag fastnade för fraktionen ”Kingdom of Bretonnia”, med sina romantiska riddare och starka kopplingar till Arthurlegenderna. När jag ser tillbaka på det idag, förstår jag att det var här mitt stora intresse för fantasy föddes – och i förlängningen också mitt kall som författare.

Jag började skriva redan i tonåren. Jag skrev klart tre utkast till vad jag var säker på skulle bli min debuttrilogi. Men livet är sällan så rakt och enkelt, och under nästan sju år rörde jag sedan knappt mina texter; jag trodde inte att de var tillräckligt bra för någon annan än mig själv. Det var först när min dåvarande flickvän peppade mig som jag vågade öppna dörren på glänt. Och där, någonstans bland gamla anteckningar och nya idéer, började Röd räddare ta form.

Mycket av världen i Röd räddare bygger på de kartor och karaktärer jag drömde fram som tonåring. Men historien fick en ny riktning och nya gestalter som snabbt växte fram och nästan skrev sig själva. Den resan, från första raden till färdig roman, lärde mig så mycket om både skrivande och tålamod. Jag insåg också hur mycket glädje och frihet det finns i att släppa prestationskraven.

Som barn såg jag nog mig själv som nästa Tolkien. Idag skrattar jag lite åt den tanken. Inte för att drömmar är fel, utan för att jag har hittat något viktigare: glädjen i att skriva något jag själv älskar.