Josefina Johannisson

Jag har alltid vetat att jag skall skriva denna bok. Hittills har dock rädslan haft överhanden. Mitt yrkesliv handlar om att bygga upp nätverk och skapa relationer och jag har varit rädd för att berättelsen om mitt liv ska påverka bilden av mig negativt.

Men lika stark som rädslan har varit, lika sant är det att jag har en bok inom mig som måste skrivas förr eller senare. Den om mordet på min mamma, om vad som händer före, under och efter ett mord. Mordet har beskrivits som ett av de mest bestialiska i svensk kriminalhistoria. Jag är ett av de två barn som blev kvar efter att vår pappa dödade vår mamma i juli 1988.

Under många år har jag samlat på mig allt jag kan hitta om vår stora familjehemlighet. Jag har läst och frågat för att förstå mer. Förundersökningsprotokoll, journalkopior, brev, foton. Jag har bevarat min hemlighet men samtidigt satt ihop mina pusselbitar.

Jag är idag mamma till två fantastiska döttrar. Detta har förändrat mig i grunden. Jag känner mig stabil och stark på ett sätt som jag inte gjort tidigare. Nu har jag hela min berättelse och jag ser allt tydligare behovet av att dela den med omvärlden, att bli en stark röst för andra och göra vad jag kan för barnen som blir kvar.

Varje år dödas omkring 15 kvinnor av män de är eller har varit i relation med. Runt om i Sverige ligger nedgrävda kvinnor som tystats och vars berättelse inte använts för att täppa till de organisatoriska mellanrum som gör att våldet kan fortgå. Kunskapen begravs med kvinnan. I hela mitt liv har jag upplevt att det finns de som ryms i samhällets stora famn och så finns det de som står utanför. Ska det vara så? Det anstår inte ett välfärdssamhälle att misslyckas med att skydda utsatta kvinnor och barn år efter år.

Kanske är detta ett sätt att se till att mina barn slipper ärva mina fula hemligheter. Kan jag genom boken ge dem något annat? Orden flödar ur mig när jag sätter samman min familjs historia. Boken skriver sig, äntligen. Min mamma Mona mördades, ändå får det inte vara slutet på henne. Jag behöver skapa något meningsfullt i hennes namn. För min egen, mina döttrars och för alla dem som lever med våld i nära relationers skull.