Samhället som det ser ut idag, är som ett
hav av förändring. Man vet aldrig vad som ska hända härnäst. Hur stora vågorna
som kommer emot en egentligen är eller ifall de faktiskt är säkra att simma i.
Särskilt under de senaste åren har livet varit fyllt med oväntade äventyr och
nya förändringar, på både en allmän och personlig nivå.
Genom dessa tider har skrivandet erbjudit
mig en röd tråd, något som varit ständigt och stabilt i en annars så härlig men
varierande vardag. När folk frågar hur jag kom på idén att skriva boken En uppoffring för oss alla eller varifrån jag fick inspirationen, brukar jag säga
att boken skapade sig själv. Jag var bara den som skrev ner texten. För det var
något märkvärdigt med processen. Inte en enda gång under tiden jag skrev boken
kände jag att jag inte visste vad som skulle hända härnäst, tvärtom kändes det
som att möjligheterna var oändliga. Det kändes som att någon berättade
historien för mig och jag bara antecknade allt så snabbt jag kunde, så jag inte
skulle missa något, och att jag först därefter kunde läsa vad som faktiskt
skrivits. Ibland blev jag tvungen att skriva ner allt på ett papper bara för
att få ordning på alla tankar som kom.
Den kaotiska och mystiska värld jag sakta
men säkert fick se växa fram, fascinerade mig och underhöll med sina lustiga
karaktärer och oväntade vändningar, på ett sätt jag aldrig hade förväntat mig.
Inom de flesta andra kreativa områden har jag alltid haft en känsla av att vara
begränsad. Med film är det budgetar, rekvisita och miljöer. I skådespeleri är
det den enstaka karaktär som valts ut för dig, och hans eller hennes drag. Inom
konsten är det material, färger och redskap. Men i författarskapet och
skrivandet har jag funnit en sorts frihet där jag kan skapa utan begränsningar.
Det är som att jag under skrivandet stiger in i en virvelvind full av makalösa
historier och liv.
Att både kunna förlora och finna sig själv
i skapandet är något som är både vackert och oförklarligt, men det är något jag
knappt kan bärga mig att få uppleva mera av.