Karin Magnusson

Den klass man tillhör blir synlig först när den ställs bredvid en annan. Det behövs en kontrast för att det ska märkas, och när du väl blivit medveten om hur ordningen ser ut så finns den överallt. Du ser den på vilka kläder du inte har och om du har råd att köpa nya, du ser den på hur nedtrampade sneakers du går i, hur dina naglar ser ut, hur o-vita dina tänder är och hur ofta du har råd att färga utväxten. Om du gör det hos en frisör eller om du häller toning från Coop i håret hemma i badrummet. Om gatlamporna är hela eller trasiga där du bor. Du märker det på var du bor. Om du bor.

Jag ville skriva om en person som hela tiden påminns om vilken klass han tillhör och jag behövde en människa som ställs inför världar bortom hans räckhåll. Stefan, som jag skriver om i romanen Stockholmsvitt, arbetar som målare och hans blick blir vår. Han ser konsten i hemmen han besöker, espressomaskinerna som glänser och de vita soffdynorna. Han ser böckerna. Han möter det självklara språket hos dem som inte behöver be någon annan om lov och den vänliga aningslösheten hos mannen som rekommenderar en kanonbra kiropraktor på Linnégatan. Att mötas av ett överflöd du själv saknar blir i sig en tyst korrigering, ingen behöver uttala att den äger dig. Tingen talar. Konsten. Espresson. De vita soffdynorna du är rädd att smutsa ned.

Jag ville också skriva om en tid i Sveriges närhistoria när alla plötsligt kunde lyckas på egen hand om de bara ansträngde sig tillräckligt mycket, om drömmarna var tillräckligt stora och man jobbade tillräckligt hårt. Det var åtminstone så man sade. Berättelsens Stefan både ville och försökte, men när vi möter honom ser han tillbaka på ett liv där drömmarna inte alls var nog för att han skulle lyckas på egen hand. Familjen, firman och hans bästa vän har försvunnit och vi får följa hans historia och självrannsakan. Var gick det fel och hade han kunnat göra något för att ändra förloppet? Jag ville skriva en berättelse om hur mycket vänskap och kärlek tål, var gränsen går för svek och om det stavas pengar.

När jag blev vuxen och lyckades köpa min första bostad så målade jag alla väggar i stockholmsvitt. Den brutna vita nyansen med ett litet sting av gult gick perfekt till trägolven. Jag gjorde jobbet själv. Lade ut papper på golvet, tejpade listerna, spacklade över små hål och märken efter spikar och skruvar. Sedan målade jag. Först en tvåa på Ringvägen, efter det en trea i Bagarmossen, sedan en tvåa på Blekingegatan. Adresserna lades till varandra och nu är det länge sedan jag målade själv. Behöver jag göra något hemma i dag har jag hantverkare som knackar på klockan tjugo över sju och jag frågar om de skulle vilja börja dagen med en espresso.