Kassem Hamadé

Varför en bok om den försvunna imamen Musa al-Sadr?

Den libyska underrättelsetjänsten ställde frågan när de kidnappade mig. Även imamens familj ville veta varför jag sökte information om imamen som försvann i slutet av augusti 1978.

Sanningen som sedan uppdagas liknar en politisk thriller – en pusseldeckare i Mellanösterns skuggvärld, där ledtrådar ligger gömda i sönderbombade arkiv, i suddiga minnesbilder, i tystnad och rädsla.

Jag växte upp i en familj som inte hade några sympatier för religiösa ledare. Min far deltog i kriget, åtminstone under de första två åren. Jag var ett krigsbarn som växte upp i ett politiskt medvetet hem i Libanon, närmare bestämt i Beirut. Det var min hemstad innan ödet mot min vilja bestämde att jag skulle hamna i Sverige.

Det var just denna stad, Beirut, som blåste liv i min själ. Mina första minnen formades där. Ibland, konstigt nog, drabbas jag av nostalgiska anfall som tar mig tillbaka till inbördeskriget. Det är inte kriget i sig jag saknar, utan den kultur som föddes under denna kaotiska tid. Då levde folk för dagen. Döden och livet var alltid närvarande. De levde sida vid sida. I varje steg, i varje andetag och i varje trappuppgång som vi tog skydd i när raketerna regnade. En del byggnader, ljud, doft och ansikten förvandlas med tiden till stillbilder. Musa al-Sadr är ett absolut krigsminne. Hans öde har förvandlats till en mystisk mytologi – han lever trots övertygelsen om att han är död.

Kaos är journalistens mest gynnande arbetsfält. Gaddafi hade precis förlorat kontrollen över östra Libyen. Jag skulle träffa en man som stod makten nära. Han öppnade dörren. ”Jag har väntat på detta ögonblick. Imamens familj har rätt att få veta vad som hänt.” Mannen hade suttit på en hemlighet i många år. Nu när regimen höll på att kollapsa valde han att berätta om sin morbror som var en nyckelperson i försvinnandet av imamen. Hans samvete hade segrat.

Det skulle kunna vara en del av svaret på varför jag skriver den här boken: varje människa har rätt att avsluta ett tragiskt kapitel och gå vidare. Hade jag fått ledtrådar om ett helt annat fall än imamens hade jag gjort samma sak. Boken handlar inte om honom. Den handlar om hur det journalistiska arbetet ibland tvingas följa en dödsväg för att få ett svar på en fråga. I grunden handlar det om något djupt mänskligt: Vem äger berättelsen om det som hänt? Vad händer när den officiella versionen ifrågasätts? När en myt spricker eller visar sig vara sann?

”Closed case” är ett journalistiskt uttryck jag älskar. Då kan man gå vidare. Då kan de levande som berörs av fallet gå vidare i sina liv. Då kan den döde gå vidare. Och jag i egenskap av journalist kan slappna av och gå vidare. Fast i det här fallet leder ”closed case” till oönskade efterspel – kidnappning och hot.