Kerstin Übelacker

De flesta kan nog skriva under på att det är tufft att få barn. För mig var det riktigt tufft. Jag var helt oförberedd på hur sömnbristen skulle tära på mig. Jag hade jobbat hårt hela graviditeten, var helt slutkörd och hade noll energi över till den lilla bebisen. Att förlossningen inte heller gick som förväntat lade grunden för en känsla av misslyckande. Jag föll in i en djup depression. Min man höll fortet i åtta månader, men när jag äntligen började må bättre var han helt slutkörd och dök själv ner i en depression.

Åren efter allt kaos funderade jag mycket på vad som hade gått snett. Fanns det något jag hade kunnat göra annorlunda? Jag bar också på en gnagande känsla av att vi inte fått rätt hjälp från vården.

När jag några år senare blir gravid igen plöjer jag litteratur och gör allt för att undvika att falla ner i mörkret igen. Jag lär mig om hur månaderna efter förlossning i många kulturer ses som en helig viloperiod för den nyförlösta mamman. En milsvid skillnad från mina egna krav på att vara uppe på benen igen, tillbaka på gymmet och på Instagram så fort som möjligt.

Jag genomför stora förändringar i mitt liv och allt går som en dans när barn två anländer. Jag blir såklart väldigt lättad, men inser hur oförberedd jag var första gången, hur mina förväntningar på föräldraskapet var helt orealistiska. Men också faktiskt hur dåligt samhället förberedde mig och hur lite hjälp jag fick när allt var som svårast.

Jag börjar skriva på en självhjälpsbok med tips och tricks till nyblivna mödrar med information om allt från amning till energinivåer, sömn och näringsrik mat. Men något fortsätter att skava. Det har varit svårt för mig att acceptera diagnosen postnatal depression. Jag kände inte igen mig i bilden jag hade av sjukdomen, kopplad till en hormonstinn hospitaliserad kvinna. När jag läser att en femtedel av Sveriges kvinnor är dokumenterat nedstämda efter att ha fått barn, börjar jag bli misstänksam. Så många kan väl ändå inte ha hormonproblem?

Min misstanke, att förlegade uppfattningar än idag styr bemötandet av den nyförlösta modern, för mig tillbaka i historien. Jag läser på om kvinnosjukdomar, hysteria under antiken och medikalisering och psykologisering på 1800-talet. Kan det vara så att dessa förlegade idéer påverkar den vård kvinnor får i Sverige än idag? Ju mer jag gräver, desto tydligare blir det att min historia inte är unik. Jag hittar förbluffande många rapporter från Socialstyrelsen, kommuner och patientnämnder som bekräftar att kvinnor inte får adekvat vård, blir felbehandlade och dåligt bemötta.

I Post partum paradise? undersöker jag det moderna moderskapet utifrån ett hälsoperspektiv. Med bas i mina personliga erfarenheter undersöker jag hur förlegade idéer och fördomar om kvinnokroppen än idag har inflytande över den svenska vården, och vilka konsekvenser det kan få för nyblivna mödrar.