Krissy Hedenstedt

Som nybliven mamma håller jag mitt barn tryggt och tätt intill bröstet och jag kan inte låta bli att reflektera över hur annorlunda min egen barndom var. Där den som borde ha skyddat mig, inte klarade av att göra det. I stället för ömhet och trygghet, präglades min uppväxt av en ständig kamp för överlevnad.

Jag växte upp i skuggan av en narcissistisk mamma vars kärlek var villkorad, oförutsägbar och tidvis farlig. Misshandeln var både fysisk och psykisk, inlindad i skuld, skam och manipulation. Det fanns dagar då ett enda felplacerat ord kunde tända mammans raseri och andra då tystnaden kunde vara ännu mer skrämmande. Men min lojalitet till min mamma var starkare än rädslan, för det var så jag hade lärt mig att överleva.

Resultatet var att jag länge trodde att det var jag som var problemet, om jag bara varit snällare, tystare, mindre i vägen, kanske mamma skulle kunna visa mig lite kärlek. Ibland gjorde hon det men jag visste aldrig om hon skulle göra det nästa gång jag betedde mig på samma sätt.

Jag växte upp med övertygelsen att kärlek var något man måste göra sig förtjänt av – något skört som när som helst kunde ryckas undan om jag inte var tillräckligt snäll, duktig, smart eller bekräftande. Och mammans ständiga behov av att stå i centrum – att bli sedd, beundrad och speglad – lärde mig tidigt vikten av att bekräfta henne och att inte stjäla ljuset från hennes scen.

Men jag älskade henne ändå. Det är svårt för andra att förstå, men kärleken till sin mamma sitter djupare än rädslan för henne. Så jag höll och klamrade mig fast. Som barn gör. Och kanske är det just därför så få vågar berätta sin historia– lojaliteten vinner oftast över rädslan och obehaget av att säga sanningen. Det är svårt att förstå att en mamma kan utsätta sitt barn för den här typen av misshandel.

I min debutroman Ingen älskar dig som jag, har jag valt att berätta min historia. Inte för att anklaga, utan för att öppna ögonen på andra. För unga som känner igen sig. För vuxna som bär tystnaden inom sig. Och för yrkesverksamma som möter barn vars värld är trasigare än den verkar.

Min historia är inte lätt att ta emot. Den är rå, smärtsam och ibland svår att tro på. Men den är verklig. Och jag bär den inte längre i tystnad. Genom att klä minnena i ord har jag försökt ge en röst åt den lilla flicka jag en gång var – en flicka som överlevde mot alla odds. Och ett bevis på att även den som växt upp i mörker kan skapa ett nytt och bättre liv.