Linda Hedmark

Första gången jag kom till en stab var jag aspirant. Jag stod med båtmössan i ena handen och mitt lilla svarta anteckningsblock i den andra. Jag och min handledare Micke hade blivit inkallade att föredra ett vittnesmål vi tagit på brottsplatsen för ett mord. Mitt första, men inte mitt sista.

Micke drog sitt passerkort och vi klev in. Stabsrummet låg mitt i polishuset, intill ledningscentralen. Det är hjärtat och blodomloppet i en pågående insats. Ett tiotal personer satt eller stod i par, djupt försjunkna i sitt arbete. Det var ett rum utan fönster med väggar täckta av whiteboardtavlor. Mitt i rummet stod ett konferensbord belamrat med urdruckna kaffekoppar, kollegieblock och hopskrynklade post-it-lappar. Från radioapparater hördes röster, någon kommunicerade med insatschefen där ute. Jag lät blicken svepa över tavlorna. En tablå visade stabens organisation, högst upp stabschefen, sedan funktionerna under. En tidslinje: 21.07 – "Samtal 112, anträffad skadad person", 12.23 – "Bekräftat avliden man, FU mord". Händelse för händelse, en kronologi av liv och död.

På nästa tavla ett passfoto i A4-storlek – målsägaren. Jag såg på bilden och undrade om det verkligen var samma person jag nyss sett livlös, död. Fler foton, sammanlänkade med röda och blå linjer. Noteringar. På väggen en karta där brottsplatsen var markerad med ett rött kryss. Listor på beslag. Hypoteser. Namn och ansvariga. Ett pussel. Och någonstans i mitt lilla anteckningsblock kanske den avgörande biten.

Rummet var fyllt av människor men ingen verkade lägga märke till oss. Det hördes ett lågmält sorl, men kändes ändå tyst. Energiskt, men stilla på samma gång. Det låg en beslutsamhet, ett driv i luften. Micke marscherade snabbt fram till en kollega som skrev på en whiteboard. Jag blev kvar vid dörren, med mössan och anteckningsblocket som innehöll anledningen till att vi stod här.

Stabschefen höjde rösten. Alla tystnade. ”Ja, då har Linda och Micke kommit. Vi ska få höra vad de fick fram under dörrknackningen.” Folk satte sig och stabschefen fortsatte: ”Vi tar en snabb stabsorientering, men inleder med er rapport. Linda?” Och plötsligt var det min röst som skulle fylla rummet.

Den där första stabsupplevelsen har präglat hela min karriär inom polisen. Att arbeta mitt i händelsens hjärta, känna pulsen, frustrationen, besvikelsen – och segern. Först var jag en av funktionerna i staben. Sedan stabschef i många år. Till slut kommenderingschef, med ansvar för helheten. Jag vill förmedla just pulsen och hjärtat i polisarbetet i mitt skrivande. Inte bara brottet, utan också människorna bakom. Relationerna som komplicerar och påverkar, som kan sätta käppar i hjulen för både utredningar och karriärer.

Jag är numera polismästare på Nationella Operativa Avdelningen (NOA) med ansvar för den Operativa enheten där dagarna blandas av insatser med helikoptrar, insatsstyrkan och bombskyddet. Det tycker jag är hjärtat av polisverksamheten. Det är där spänningen finns. Det är där berättelserna börjar för mig.