Lisa Ridzén

Jag satt och väntade på att pappa skulle leta reda på skruvar åt mig så att jag kunde sätta upp de nya krokarna jag täljt. P1 var på i bakgrunden och det luktade linolja. Jag petade runt i en låda med osorterade saker från farfar och lyfte på ett par böcker. Arbetarlitteratur blandades med femtio år gamla vykort och räkningar med små noteringar som betald på. Farfars snirkliga och skakiga handstil gjorde mig varm, det var något med det hela som var både så mycket pappa och så mycket farfar. Jag plockade upp ett par böcker utan titel. Slog på måfå upp en sida i en bok med svart omslag och insåg snart att det var hemtjänstens anteckningsböcker från de två sista åren av farfars liv.

››Kan jag låna de här?‹‹ frågade jag och höll upp böckerna.

Pappa skruvade ner volymen på radion och vände sig om.

››Visst‹‹, sa han och la ett par skruvar i min hand. ››De här blir bra. De är starka nog.‹‹

När jag satt där i pappas verkstad och bläddrade igenom de korta men innehållsrika anteckningarna om hur farfar mådde, vad han åt och hur han sov började karaktären Bo och Tranorna flyger söderut att växa fram hos mig. Det var inte utifrån min farfars liv som berättelsen tog sin form, utan anteckningarna synliggjorde snarare hemtjänstens roll för den åldrande människans förutsättningar. För många äldre blir besöken från hemtjänsten stunder som bryter en stilla tillvaro på en kökssoffa.

Jag kände igen formen på anteckningarna, de korthuggna meningarna med den mest essentiella informationen för nästa personal att läsa, från när jag själv arbetat i hemtjänsten. Ett arbete som för mig många gånger inte bara handlade om att sätta på stödstrumpor, skära upp kalvsylta i små bitar för tandlösa munnar eller se till att alla piller sväljs. En vanlig arbetsdag handlade också om att jag fick ta del av människors livsöden och alla de känslor och tankar som kan komma från ett helt liv.

I Tranorna flyger söderut får läsarna ta del av funderingar och tvivel som river i en äldre mans inre. Vad händer med en åldrande man vars maktlöshet bara tycks växa, i tomrummet efter frun som flyttat in på demensboende i stan? Hur känns det att ligga där ensam på kökssoffan med jämthunden vid sin sida?

I mitt skönlitterära skrivande träder jag in i världar som på många sätt tangerar mitt forskningsfält som doktorand i sociologi. I min avhandling har jag djupintervjuat män som bor på jämtländsk landsbygd. Studien handlar om maskulinitet, plats och kolonialism. Såväl i min forskning som i mitt skönlitterära skrivande vill jag ge plats åt komplexitet i porträtten av männen som bor här. För jag tror att det är i de skavande skärningspunkterna som vi hittar det djupt mänskliga.