Lite neon mot nattens mörka fond

Verksam i både konst och poesi är målningarna mina klösträn. Som jag sliter på, blöder mot och nickar till inför. Med dikten är det annorlunda. Dikten är något jag lyssnar av. Någoti tankarnas lunk som plötsligt trampar igenom den morgontunna isen, en gul tand bland de vita, lite neon mot nattens mörka fond. En rytm, en snubbling som slår an mot ett minne, en hetta, en saknad. Sätter mig sällan ned och tänker; nu ska det skrivas dikt. ”Blotta viljan att skriva en dikt är nog för att ta kål på den”, som Michaux sa. Raderna kommer medan jag gör annat, med många steg mellan nedslagen, under vandrandet i förortsnatten och medan jag guidar in morgontidningar i de smala brevinkasten. Arbetet går på autopilot.I hissarna umgås jag med andras lyrik i små smärta utgåvor… Senare, när dagen dykt in, via tangentbordet återvända till dramat. Försöka komma ihåg vad det var för särskilt med raden ”en guds ljusgata fram till den erbarmliga porten”. Långsamt plocka med sårskorporna.