Lotta Ilona Häyrynen

Jag avskydde verkligen Ingeborg Bachmanns Malina.

Vi fick den att läsa på Författarskolan tillsammans med skrivuppgiften att förklara detta snåriga verk för någon. Malina och framförallt dess mytomspunna status inom litteraturen kapslade liksom in allt jag någonsin funnit förhatligt med kulturen, konsten eller filosofin: detta desperata upplyftande av obegripligheter bara för att själv inte verka dum. Det är en kultursyn som vill höja sig över världen, inte gräva sig djupare in i den.

Så av Malina skrev jag två sågningar och eftersom den innehåller både älskaren Malina och partnern Ivan adresserade jag mina två texter, mina två brev, till en älskare och en äkta man.

Jag skrev om allt ovanstående, men rösten bytte tilltal efter riktning. För min Ivan skrev jag om att det är precis som när Wittgenstein älskades av Russel och Keynes på grund av deras manliga mindervärdeskomplex och att vi alla nu måste leva med konsekvenserna. För min Malina skrev jag om saknad, kåthet och om hur fint det ändå var att Bachmann skrivit om en kvinna med en älskare.

Sedan fortsatte breven. De blev en drift och denna otyglade röst skrev och skrev och skrev till dessa två poler av hennes liv och till sist lämnade hon den enkla vreden och blev kvar i sina slitningar, sitt begär och i sin vilsenhet. Jag döpte henne till Laura.

För fyra år sedan blev det grunden till en roman. I dag handlar den inte alls om Bachmann, Wittgenstein eller kultursyn. Den handlar istället om begärets kraft och om att skapa en identitet genom relationerna man har.

Jag ser inte fram emot att svara på eventuella frågor om hur mycket av mig själv det finns kvar i Laura. Hon inleder en affär och blir besatt. Hon har fastnat mellan två människor och personligheter. Hon tycks oförmögen att hitta sig själv ensam. Det har jag i alla fall försökt att skriva om: Driften, begäret, lugnet, värmen.

För cirka tio år sedan kom jag in i de svenska spalterna genom köksvägen som är politiken. Jag har alltid skrivit, i smyg mest poesi, och jag blev politiskt aktiv för att politiken lät mig tänka och formulera mig. Jag har skrivit om samhällsfrågor, regeringspolitik och på kultursidor om allt från transrättigheter till vampyrer, Mumin och postmodernism.

Kanske är det Lauras girighet som bor i mig. Varje nytt rum jag klivit in i har avkrävt mig avböner av rum jag tidigare vistats i. En socialist kan inte ha jobbat på Kungliga slottet, en sosse kan inte vara oberoende, en ledarskribent kan inte skriva om kultur, en finne är inte svensk, en sverigefinne är inte finsk, byt om – ingen kan relatera till dig om du ser ut sådär. Välj ett, inte allt. Snacka gärna skit om ditt bagage. Men jag vill ju ha allt. Jag vill ju vara allt. En total. En hel människa.

Jag gapar efter mycket, liksom Laura, vars drift är självdestruktiv eftersom världen hon lever i inte tillåter att hon tar självständig form. Jag hoppas hon väcker något i dig som läser. För egen del har jag åtminstone tvingats omvärdera min relation till Malina.