Lovisa Heinius

Det är någonting med upptäckandet av nya material och utforskandet av texturer som slår an en ton i mig. Taktila grejer i originella former, strukturer eller fina färger har liksom alltid varit intressanta, och när något väl har hittat hem till mig kan jag ha otroligt svårt att göra mig av med det. På grund av den-här-behöver-jag-nog-snart-principen ligger det därför nästan alltid travar med material och ofärdiga projekt i varje hörn hemma hos oss. Jag skäms över högarna och ursäktar mig ofta med något i stil med ”ja, det här ska såklart inte ligga här och skräpa”. Fast innerst inne vet jag att det är exakt vad det måste göra. I några dagar. Veckor. Månader. Ibland år? Pinnar jag hittat på ett lager. Aluminiumark jag inte vet hur jag ska nyttja men som jag vet glänser fint i solen. Hundra högar av tyg. Samlingarna sprids ut överallt tills dess att lusten rycker tag i mig och kastar in mig i hyperfokuset där inget kan stoppa min kreativitet. Mitt absolut bästa tillstånd.

Mina sömnadsprojekt lämnar också efter sig restmaterial i form av stuvar och smala tygremsor. Jag har såklart inte kunnat förmå mig att slänga dessa heller, vilket fick mig att fundera över vad jag skulle göra med alla mina samlingar av tyg. En nära vän berättade för mig om en pojagi – en koreansk lappteknik där mindre tygbitar och överblivna textilier sätts samman till större verk. Det unika med just den här tekniken är att de färdiga verkens fram- och baksidor är fina att betrakta oavsett vilken sida du väljer att vända upp. Och ännu finare blir det när de hänger i en ljusöppning där solens strålar sipprar in genom de tunna, skira tygerna. Jag blev nyfiken på pojagi och kastade mig över min symaskin där stuv efter stuv matades in. Det blev snett och vint. Knöligt och fult. Men de olika materialen lärde mig något nytt varje dag och till slut hade jag sytt något i den här nyfunna lapptekniken som jag faktiskt blev nöjd med. Jag minns fortfarande den tillfredsställande känslan då min första pojagigardin kom upp i fönstret, för det ligger något fint i att göra det hemtrevligt och ombonat av saker du själv skapat. Framförallt känns det hållbart. Både för textilindustrin och mitt orimliga samlande – som där och då plötsligt fick ett helt nytt syfte.

Jag heter Lovisa Heinius och är designer och konsthantverkare. I boken, Pojagi – Koreansk lappteknik blandas traditionellt hantverk med skandinaviska inredningsidéer. Pojagi är dock så mycket mer än bara en sömnadsteknik. Det är en kreativ konstform som uppmuntrar till en trivsam livsstil där tygbitar i olika storlekar, material och färger kan omvandlas till både rumssmycken och funktionella lösningar för hemmen vi bor och lever i.