Maja Bredberg

För bara några år sedan visste jag mycket lite om naturen. Jag kunde urskilja björk och ek bland träden när jag gick förbi dem, likaså syren och ros bland buskar på gården. Men jag hade inte tid att titta närmare, jag hade fullt upp med att leverera på mitt jobb.

Jag arbetade som PR-strateg. Större delen av min vakna tid gick åt till att tänka som en sådan, och det är inte samma sak som att tänka som en människa. Jag la mycket energi på att lösa företags imageproblem. Ofta var problemen inbyggda i själva affärsmodellen, och till en början blev jag inte nedslagen av det storskaliga och komplexa.

Det kändes viktigt, inte helt och hållet oövervinnerligt.

Tills en dag då jag, PR-strategen, stod på World Economic Forum i Davos och lyssnade på när världens främsta ledare talade med varandra. Jag såg paneler med manliga företagsledare prata om vikten av kvinnligt ledarskap, tobaksföretag som sade sig vilja hjälpa rökare, oljebolag och bilföretag som pratade om ambitioner att ställa om till 2025, eller 2030, eller åtminstone 2050. Alla var överens om att något verkligen behövde göras. Ingen frågade hur. Eller varför man inte redan börjat. Det var en mätt känsla i lokalerna. En nöjdhet över just ingenting.

Jag satte mig i det lilla tåget som för Davos-deltagarna runt de schweiziska bergen och kände mig tom.

När jag kom hem svepte pandemin in, och jag flyttade ut till ett torp i skogen med min familj. Snart upptäckte jag att en så enkel syssla som att bara gå runt och samla famnen full med pinnar som blåst ner på tomten var mer givande än mycket av mina riktiga arbetsuppgifter.

Medan frosten fortfarande nöp tag i vårnätterna växte en besynnerlig blomma upp i den gamla gödselstacken. Jag tittade på de ljusgröna bladen som bredde ut sig, vid bladfästet hängde en liten oansenlig purpurbrun klocka. Efter ett par dagar kändes det oförskämt att inte veta dess namn. Jag lärde mig att det var dårört – och det var som att jag hade fått en vän. Plötsligt var jag mindre ensam i skogen.

När det var dags för vårbruk stoppade jag ner några frön i jorden, och tvivlade genast på deras kraft. Tänkte: det här blir nog ingenting. Men snart såg jag att i ett frö, vilket som helst faktiskt, ryms det mer handlingskraft än i en genomsnittlig vd.

Vad händer när man får nog, reser sig upp från kontorsstolen och bara går? Min bok handlar om det. När konsumtion och karriärsstress ersätts av fascination för rötter och jordbakterier. Bland naturens stökiga livsprocesser, där tillväxt alltid hänger ihop med förruttnelse. Om vikten att känna växter vid dess namn. Vad en riktig tomat smakar. Hur levande jord doftar. Daggmaskarnas oförtröttliga arbete och att det finns en vits med att alltid vara lite lortig. Om hur vi kan odla mat, på vilka sätt det nuvarande matsystemet inte funkar och varför jag tror att den kommande frihetsrörelsen tar människor ut i naturen igen. Hoppas ni vill läsa!