Malin Hasselblad

Pulsen kvickar. Munnen är plötsligt torr. Från en punkt under bröstbenet öppnas som ett gap: hans ord skapar en elektrisk ström mellan oss.

Genom feberheta öknar ska du föra dina karavaner

där lejonen stryker omkring – 

jag

ska lägga mina brännheta kinders Sahara

som ett golv under foten din. 

Han talar om kärlek som en levande människa till sin like fastän jag är tretton och han sedan länge död. Och han skriver till en kvinna jag vill vara med – och vara som!

Jag vet att jag inte är den enda som fallit för Vladimir Majakovskijs kärleksdikter; de som tillägnades hans stora kärlek Lili Jurjevna Brik, som raderna ovan ur ››Ryggradsflöjten‹‹ (1915). Jag är inte heller den enda som fallit för henne. Det måste finnas hundratals vittnesmål om den här kvinnans tjuskraft, både erotiskt och intellektuellt. Hon har hundratals älskare, oftast samtidigt som hon är gift. Översättaren och författaren Bengt Jangfeldt skriver i sin dagbok, efter mötet med denna då ålderstigna Lili, ››den som inte blev kär i denna kvinna måste ha varit vrickad‹‹. Den sovjetiske författaren Arkadij Vaksberg inser under en poesiuppläsning 1976 att han finner det viktigare att betrakta hennes reaktion till det som blir läst, än att själv lyssna på verket. Några månader före sin död roar hon sig med en ung fransman; han trettio, hon över åttio. Den här kvinnans makt är obestridlig. Hennes lust till livet är glupande. Jag vill lära känna henne, och jag vill också sluka livet.

Som ung provar jag alla sätt jag kan för att nå in till det jag tänker på som livets kärna. Jag skolkar för att hänga på antikvariat och leta fler ryska poeter, fler kärlekshistorier. Jag åker långt bort och vandrar i städer och berg. Så växer jag upp en smula, studerar, finner en karriär och så småningom en familj. Och då, med lite mer levnadstyngd att sätta bakom orden, öppnas en möjlighet att återvända till Lili. Arbetet inleds under en tids yrkesmässig sysslolöshet 2018 och jag skriver på helger och semestrar. När jag skriver fram min Lili och hennes värld skapar jag ett eget rum, där hon och jag får vara. Hon är en krävande figur. Jag vill inte skriva något som hon skulle avfärda, eller rynka på näsan åt. Och hon är svår att förstå. Hon har levt i en så märklig tid, från Tsarryssland genom revolutioner och kupper och under tilltagande förtryck. Och ändå har hon alltid varit rödglödgat säker på att hon ska få leva efter eget huvud, trots alla begränsningar tiden och samhället för med sig. Tillsammans med henne vill jag utforska vad frihet och lust egentligen kan innebära. Och vad som händer när man, i frihetens namn, börjar begå våld mot andra, och mot sig själv.