Malin Sturesson

För mig började det med en byggnad. I efterhand känns det självklart. Jag älskar gamla hus.

Innanför tegelväggarna intervjuade jag som journalist vilsna elever som skulle välja gymnasieskola. Jag frågade vad de ville jobba med i framtiden. Kanske drömde någon av dem om att bli författare? Något jag själv inte minns att jag vågade tänka mig i den åldern. Jag kommer särskilt ihåg en av ungdomarna som längtade efter att få köra lastbil. I samma mässlokaler krängde jag senare elavtal och solcellspaneler när jag arbetade som kommunikatör i energibranschen. Förklarade skillnaden mellan fast och rörligt pris medan jag delade ut bjudgodis. På det oförlåtligt hårda och högblanka betonggolvet, som jag fortfarande vidhåller är ett märkligt materialval för ett lekland, rastade jag och min man våra två söner tills deras kinder var rosiga. Min äldsta pratar fortfarande om leklandet ibland och saknar tiden som flytt.

Kvinnorna som i min bok sliter i den dammiga vävsalen kom inte till mig förrän långt senare. De dök upp först när jag äntligen kunde svara på den där jobbiga frågan jag ofta fått som journalist. ”Ska inte du skriva en bok?” ”Jo, det har jag faktiskt gjort! Vad kul att du frågar!” Karaktärerna framträdde när jag såg på byggnaden med författarögon. Jag placerade dem på Yllan när det förra seklet var nytt, gav dem drömmar och motgångar. Lät dem bygga relationer med varandra och andra. Deras systerskap växte fram.

Tänk att det började med en byggnad som funnits mitt framför ögonen på mig, och mycket längre än så invid den blanka ån som slingrar sig genom min hemstad. Vilken tur att det kryllar av spännande hus och platser att förlora sig och hitta sig själv i.