Malin Ullgren

Jag har aldrig tyckt om ordet ››modig‹‹. Det låter som något en lågstadielärare sade till en med överdrivet eftertryck och i fel sammanhang, som att det var ››modigt‹‹ att våga använda det platta slagträet under brännbollen.

Människor jag har träffat det senaste året har ibland sagt att jag är just modig, när jag har berättat att jag har skrivit en roman. De menar väl, de vet inte att just det ordet landar fel hos mig och att jag blir orolig, eftersom de syftar på att jag har gett mig in på något som är besvärligt för en kritiker som har skrivit om litteratur i mer än 20 år.

Jag förstår allt det där. Och ändå godtar jag inte riktigt tanken.

Jag har inte alltid, ända sedan jag var liten, velat skriva en roman.

Jag har alltid, ända sedan jag var liten, velat skriva.

Jag har skrivit så fruktansvärt mycket under hela mitt liv, alltsedan jag började skriva på skrivmaskinen hemma bara genom att slå ner tangenter vars avtryck på papperet jag inte kunde läsa.

Måste det spela så stor om det man skrivit är en roman?

Jag inser att det spelar roll, jag förstår skillnaden.

I synnerhet som jag faktiskt för första gången sedan skoltiden har hittat på, skrivit fiktion.

I flera år sysslade jag med Madame Bovary, Gustave Flauberts roman från 1857. När jag till slut lyckades sätta punkt, var jag egentligen inte redo att lämna varken Emma Bovary eller hennes upphovsman. Jag funderade över nya sätt att hålla mig kvar bland 1800-talets otrohetsskildringar, kanske kunde jag skriva en avhandling, en essäsamling, något … Det blev en roman och det var nog så det skulle vara. För även om otrohet och passion bygger väsentliga delar av just 1800-talets romankonst, så är det den stora sårbarheten hos Emma som berör mig mest.

Hon är en rätt hemsk gestalt, en dålig mor, flyktig som aceton och självupptagen intill sjuklighet. Men hennes längtan, hennes våldsamma längtan till livets kärna, vad den än skulle bestå av, den förstår jag, den har jag förstått nästan lika länge som jag har medvetna minnen.

Jag förstår också att läsande och sex hänger ihop, som för Emma, även om den insikten kom senare.

För läsaren kan närheten till den skrivna texten vara helt uppfyllande. Att andas med texten, följa tecken för tecken och för en stund tycka sig dela något, att vara en av två som delar på orden – det är intimitet.

Ur detta, ur Emma Bovary, ur Gustave Flauberts insikter om läsande och längtan, uppstod Förhöjningen. Den handlar om en gift kvinna ungefär i vår tid, mamma till en liten dotter, vars rastlöshet kräver en händelse.