Marcus Lindeen

Är det fortfarande en dokumentärfilm om jag bjuder in verkliga människor i en studio och med hjälp av kostym, scenografi och omtagningar skapar scener där de samtalar med varandra? Blir det bättre teater om jag tar bort scenen och låter skådespelarna och publiken sitta tillsammans i en cirkelformad scenografi, där nyfikenhet i stället för konflikt blir drivkraften i dialogen?

Att skriva arbetsböcker är för mig ett sätt att reflektera kring pjäserna och filmerna jag skriver och regisserar, från första idén till färdig föreställning eller filmpremiär. Vid sidan av själva manusskrivandet för jag dagbok för att dokumentera vad som händer i processen, men också för att resonera med mig själv kring problem och möjligheter som uppstår längs vägen. Från att förstå vad det är som faktiskt ska berättas och hur det ska gestaltas, till att vända och vrida på detaljerna.

Iscensatta samtal följer arbetet med två produktioner: dokumentärfilmen Flotten och den franska teaterpjäsen L’Aventure invisible (Det osynliga äventyret). Både filmen och teaterpjäsen rör sig i gränslandet mellan det autentiska och det teatrala och utspelar sig i scenografier byggda i ljust trä mot en svart fond. I filmen träffas sju personer som 1973 korsade Atlanten på en flotte för att i ett skandalomsusat vetenskapsexperiment undersöka våld och sexuella relationer. Deltagarna återförenas i en filmstudio och kliver ombord på en specialbyggd replika av den ursprungliga flotten där de i regisserade scener får mötas och dela minnen med varandra. I teaterpjäsen, som bygger på intervjuer, är det en hjärnforskare, en konstnär och en transplantationspatient som samtalar kring ämnet identitet, trots att de aldrig träffats i verkligheten.

Arbetsböckerna handlar om hur samtalet kan fungera både som metod och slutgiltig form för att gestalta dokumentärt material för film och teater. På ett sätt kan man också se arbetsböckerna som ett samtal i sig, där jag som regissör och dramatiker håller mig själv sällskap genom processen. Även om arbetet är i fokus så är texterna också en personlig resa där jag försöker förstå mig själv, både genom pjäserna och filmerna jag lyckas göra, men också alla idéer och skisser till projekt som aldrig blir av. Skrivandet dokumenterar en vardag som mellan 2013 och 2020 utspelar sig mellan Stockholm och Paris och till slut beskriver erfarenheten av att försöka fortsätta skapa teater i en värld som plötsligt paralyserades av en pandemi.