Marcus Lindqvist

Jag började skriva min första bok när jag var ungefär sex år. Det blev bara en sida. Det berodde inte på att jag hade svårt att formulera mig. Jag kom inte på någonting intressant att skriva om.

Jag älskade faktaböcker, historia och uppslagsverk. Jag läste om korståg, vikingar och solsystemets planeter innan jag ens börjat på lågstadiet.

Barnböcker var extremt tråkiga. Äventyrsböcker var tråkiga. Deras karaktärer kändes ihåliga. Deras narrativ verkade artificiella.

Jag hade kanske dålig fantasi, men verkligheten fascinerade mig. Jag läste i morgontidningen om avlägsna krig, hungersnöd och klimatförändring. De dystra nyheterna höll mig ofta vaken om nätterna. Jag kunde fortfarande inte låta bli att läsa. Jag läste artiklarna om igen, funderade över hur meningarna formulerats och vilka ord som använts. Det var en slump att jag bestämde mig för att studera journalistik, men på efterhand sett var vägen trots allt utstakad för mig hela tiden.

Jag blev inte journalist för att förändra världen. Jag blev journalist för att berätta om världen. Jag ville begripa, förstå och förklara världen.

Jag är intresserad av hur vi tolkar världen ur vår egen förutfattade mening om verkligheten. Hur medierna rapporterar om olika händelser i en viss förutbestämd inramning. Ofta är journalisterna inte ens medvetna om det. Publiken ännu mindre.

I dagens polariserade värld har det blivit viktigare än någonsin förut att förmedla en objektiv bild av verkligheten. Komplett objektivitet är inte möjlig att uppnå, men för mig är opartiskhet fortfarande värt att eftersträva. En del kolleger vill numera påverka med sitt arbete. Det är för mig en riskabel utveckling, eftersom det urholkar mediernas trovärdighet.

Jag föredrar att låta fakta tala för sig. Objektivt sakinnehåll är i vilket fall som helst det bästa argumentet.

Det skulle vara svårt för mig att begränsa mig till ett visst delområde. Världen är så intressant. Det finns så många berättelser som är värda att föra vidare. Jag behöver inte hitta på någonting. Människor, deras liv, deras öden och deras plats i historien är mer än tillräckligt.

Historia är fängslande. Det får mig alltid att undra hur vår nutid kommer att ses av framtidens generationer. Hur kommer mina texter att tolkas om hundra år? Har de längre någon relevans för framtidens historieforskare?

Historien skrivs på nytt hela tiden. Jag hoppas att mitt arbete kan göra ett bestående intryck, som inte spolas bort av åren. Om inte, har jag åtminstone gjort mitt bästa för att ge mina läsare en bättre förståelse av omvärlden. Kanske finns det också någon nyfiken sexåring som läser mina texter med stora ögon.