Marcus Törner

Plötsligt stod jag där med alla mina pärmar fyllda av faktapunkter. Punkterna från de tusentals, och åter tusentals, sidor böcker och svårbegripliga myndighetsdokument jag genom åren läst. På bordet framför mig hade en alltmer fascinerande berättelse än den jag föreställt mig uppenbarat sig, och valet att skriva min första bok, Operation Rädda Danmark, var därför lika självklart som oundvikligt.

Ända sedan barnsben har jag fängslats av historier ur det förflutna. Som liten pojke satt jag tyst och lyssnade när de äldre berättade historier om sin barndom. Berättelserna blev till en spegelbild av den tid som varit, och de gav mig också möjligheten att få återuppleva den äldre generationens färgstarka minnen, från en tid som för dem kändes lika självklar och oansenlig som vår egen, trots att den för oss idag verkar omges av ett närmast mytologiskt skimmer.

Samtidigt växte en frustration inom mig över att alla de människor som finns runtomkring oss, hur orubblig deras närvaro än känns, en dag kommer att försvinna. Med dem försvinner också alla minnen, om de inte förs vidare, som anekdoter kring middagsbordet eller som berättelser framför den öppna spisen.

Troligtvis är det därför jag alltid själv älskat att prata gamla minnen, och mer än gärna återkommer till dem, likt en trasig bandspelare, så fort tillfälle ges. Förmodligen är det mitt försök att hålla dem vid liv, trots att jag innerst inne vet jag att jag egentligen bara skjuter upp det oundvikliga, snarare än förhindrar det.

Jag har också alltid funnit stor glädje i att skriva, och som barn skrev jag små faktaböcker tillsammans med min bästa vän, som jag stolt visade upp för mormor. Kanske såg hon redan då ett frö av författarskap inom mig, eller så ville hon bara muntra upp mig, men jag minns än idag hur hon tålmodigt tog sig igenom sida efter sida med felstavade meningar, innan hon med ett leende på läpparna sa: “Du borde ju bli författare Marcus!”.

När jag inte skrev egna texter läste jag alla historieböcker jag kunde få tag på, och däremellan ställde jag även nyfikna frågor till mormor om hennes barndom. Berättelserna jag fick höra var både många och spännande, och de utspelade sig allt som oftast under en tid då världen stod i brand, och allt som krävdes var att lyfta blicken mot horisonten för att se krigets fasor med egna ögon på andra sidan Öresund. Ett faktum som för mig, under den eviga fredens era i början av 2000-talet, långt före kriget i Ukraina, kändes lika skrämmande som fascinerande.

Att jag nu, mer än två decennier senare, valt att ge ut en bok om en hemlig svensk invasionsplan i andra världskrigets slutskede, är kanske därför inte så konstigt egentligen. Åtminstone inte när jag nu, med alla korten på bordet, blickar i backspegeln.

Jag måste dock ställa mig frågan: Är det ett försök att rädda ännu en unik historia från att falla i glömska? Eller är det snarare en önskan att själv lämna ett avtryck i världen, innan även jag bleknar till en fotnot i historien?