Maria Andersson

Till vardags arbetar jag i ett folkhögskolebibliotek. Det är litet men välordnat, vilket enligt Schopenhauer är betydligt mer användbart än ett stort och oorganiserat. Här trängs stora tankar på få hyllor, utifrån den rättvisaste av ordningar: den alfabetiska. Marx manifest måste samsas med låt-gå-liberaler och tunga, anspråksfulla litteratörer med lättviktiga bestsellers.

Men tänk om den rent fysiska närheten mellan volymerna också kunde smitta och inspirera till tidigare otänkta föreställningar? Vad skulle hända om man sammanförde Austen och Auster, Connelly och Conrad, eller kanske Mankell och Mann, till ett respektfullt möte? Vilka samtal skulle uppstå, vilka nya ingivelser skulle det ge upphov till?

På samma sätt inspireras jag av miljöer där människor från vitt skilda kontexter tvingas samexistera på en liten yta. En sådan miljö var sanatoriet, en central plats i min roman. Sanatorierna blev bildningsanstalter, i ordets bästa bemärkelse, där människor som aldrig annars skulle ha träffats levde nära varandra under sjukdom och behandling, glädje och sorg. De lärde och utvecklades genom de många möten som uppstod, ibland arrangerade och andra gånger spontana. Så som all bildning sker.

För bildning är just rörelsen mellan nya och gamla erfarenheter och kunskaper, mellan det kända och det främmande. Bildning gör dig hemmastadd i det obekanta och trygg i det oförutsägbara. Bildning är den överraskande upptäckten, det glada återseendet, den oförutsedda syntesen. De som lät hoppet fara när de trädde in genom sanatoriets portar, kunde förbluffade finna livsmening och skaparkraft på den plats där de minst av allt förväntat sig det.

Så också med skrivandet. Under denna långa process har fantasi och fakta tillsammans skapat karaktärer, platser och orsakssamband som jag inte har en aning om varifrån de kommit. Att skriva fram en berättelse är att muta in ett område i det okända, befolka och bebygga det, och sedan förundrat konstatera att det som förut inte fanns nu är till.

Inte för att det är enkelt. Det kostar många rastlösa timmar på flykt från datorn, nerbitna nagelband och dystra reträtter från lovande idéers återvändsgränder. Men det är också den totala tillfredsställelsen i att se tankar ta form och sedan låta sig dras med utan att veta vart de för en. Det är nyfikenheten och den febriga researchivern när man anar och avslöjar oväntade samband. Det är mörkaste misströstan och det mest utsökta nöje.

Till slut handlar all litteratur återigen om ordning: att sätta orden i den följd som låter läsaren ta del av mina tankar och se det jag har sett. Men var uppstår egentligen denna transformation? Hur kan idéer formas, och hela samhällen förändras, genom ögats möte med svarta bokstäver mot ett vitt blad? Detta fyller mig med förundran, ständigt.