Martin Ringh

Jag bygger en bil och kör till mormor och morfar. Det är hemma i mitt rum en tidig sommarmorgon, och små punkter av ljus sticker här och var igenom den blå rullgardinens väv, som stjärneljus.

Nu kör jag ut från kvarteret, uppför huvudgatan. Förbi den lilla tantens affär, blomsterhandeln och barnavårdscentralen. Framme vid kyrkan svänger jag av till vänster, sedan är det raka vägen, längs med åsen.

Jag är kanske fem år och jag kan den här vägen utantill. Jag kör med min bil över mattan i mitt rum, snart är jag framme hos mormor och morfar och parkerar på gräsmattan framför huset. Doften av lindblommor slår emot mig när jag kliver ur bilen.

En gång fick jag ett nytt ritblock och nya tuschpennor. Jag hade kanske egentligen blivit lite för gammal för det, men tänkte inte på det då. I stället för att rita skrev jag. Fyllde sidorna med sagor i olika färger: rött, blått, grönt. Och kanske ritade jag ändå något också, som illustration.

Det var sagor om en trädgård med ett magiskt guldäpple, eller om ett land som bebos av musikinstrument.

Kanske skrev jag då för att jag längtade bort. Till någonting annat än vårt hus i kvarteret i byns utkant, med raden av popplar som markerade gränsen och skymde sikten mot stan, och längre bort havet, det innersta av viken. Utsikten som jag alltid hoppades kunna få se om jag bara kom tillräckligt högt upp. Från ventilen uppe på vinden, till exempel.

Nu skriver jag ofta för att jag har hemlängtan. För att komma tillbaka och upptäcka den miljön och tiden på nytt.

Mamma och jag viker tvättade lakan och dukar, sträcker dem mellan oss. Ler när våra koncentrerade blickar möts. Pappa och jag åker bil i regnet en eftermiddag och lyssnar på radio. Vi tar småvägar som vi aldrig tidigare kört på, bara för att se var vi hamnar. Mormor sitter i köket och väntar på mig efter skolan, hon röker och löser korsord. Det hon inte har fyllt i kan jag fylla i sen.

Hemlängtan var det som drev mig när jag skrev Sommar i mormors hus. Jag byggde mig en bil med bokstäver som drivmedel, och så körde jag. Hem till mormor och morfars gula hus på åsen. Men när jag skrev blev det ett annat hus, en annan mormor. Det fanns andra rum och saker i huset, andra människor i grannhusen.

Så blir det väl ofta när man skriver, man vet aldrig riktigt var man hamnar, inte förrän man väl är där och kanske inte ens förrän efteråt, när man skrivit sig ur det och tillbaka till sig själv igen.