“Vad har jag att berätta? Varför är jag intressant? Och, vem vill läsa om mig?”
Frågorna var lika hårda som Johan Mjällbys egna satsningar i den numera legendariska holmgången mot England i EM-kvalet på Wembley 1999. Där David Beckham tappade kontrollen och Paul Scholes till slut visades ut i ren frustration.
För mig var svaren enkla och uppenbara.
Jag ville skriva en bok om en människa som på riktigt hade fascinerat mig under mina drygt 20 år som sportjournalist.
Där har jag stött på massor av världsstjärnor inom fotbollen, NHL-proffs med tunga Stanley Cup-titlar på sitt CV och friidrottshjältar som slagit sig genom tv-rutorna och in i vardagsrummen hos det svenska folket.
Men när jag någon gång efter nyår 2024 summerade mina erfarenheter och sorterade namn och insatser i huvudet så stack ändå Johan Mjällby ut.
Det handlade då inte om talang, inte om skandaler eller ens några spektakulära mål. Egentligen inte om resultaten heller och definitivt inte om något sprakande privatliv vid sidan om fotbollsplanen.
Fascinationen bestod av den oerhörda mentala kraften som drev Johan Mjällby, en egenskap som han fortfarande besitter.
En superkraft som huvudsakligen tog honom till sina drömmars mål; till SM-guld med AIK, en trippel i Skottland med Celtic och som svensk lagkapten hela vägen till VM:s all star-lag 2002.
Och den röda tråden var given:
Hur formades den här unika karaktären? Hur blev Johan Mjällby den spelare som förbundskapten Tommy Söderberg ville likna vid ett kärnkraftverk?
Vilka personer, miljöer och situationer var avgörande på vägen fram till genombrottet i allsvenskan, flytten ut i proffslivet och historiska drabbningar som den mot Argentina i VM i Japan?
När Johan fick höra min tanke med boken så blev han intresserad, ja, han blev nyfiken själv på svaren - och efter några inledande möten och intervjuer så beslutade vi oss för att köra.
Och svaren dök upp på vägen.
En del oväntade och väldigt personliga svar, där några fick Johan själv att djupt reflektera över betydelsen.
En del orsaker var både mänskliga och sorgliga, men de flesta handlade om utmanande miljöer från en ung ålder och ledarskap som ibland skrek honom rakt upp i ansiktet.
Johan Mjällby tyckte om sådant ledarskap.
Ja, han blomstrade i det.
Och när till slut alla frågor och svar kokades ner så återstod en tydlig sanning: