Matilde Villegas Wistrand

Hur det började: 2014, för ett decennium sen, skrev jag en novell sista året på gymnasiet innan jag flyttade till Paris.

Som barn skrev jag oftast om det jag ville ha och den jag ville vara. Jag skrev om blonda tjejer, snygga tjejer som blev kära i snygga killar, jag skrev fan fiction till böcker jag tyckte var för bra för att ta slut, jag skrev om andra världar med drakar och magi. Jag skrev om att vara en del av det populära gänget, att äga tusen hundvalpar och minst tre hästar. Skrivandet var en värld av möjligheter, det jag inte hade, skrev jag mig till. Texterna blev oftast blanka speglar, förutsägbara och ganska tråkiga.

Att försöka skriva om det som är svårt att greppa, svårt att förstå och framför allt svårt att tala om, framkallade en helt annan sorts text. Den var svårare att skriva, men också mer tvingande. Jag levde med karaktärerna på ett helt annat sätt och följde till slut bara med i berättelsen och lät dem leva och utvecklas. Orangeriet cirklar kring relationen mellan en trasig förälder och ett trasigt barn. Om att ta ansvar, tvingas ta ansvar men också vägra ta ansvar. Det är ett utforskande av vad som är normen och att avvika från den, om hälsa och ohälsa, om galenskap, utanförskap och gemenskap, om att sörja och växa samtidigt.

I Paris, omringad av tre au pair-barn, fick jag reda på att jag var nominerad till Lilla Augustpriset. Jag, min mamma och min lillasyster fick flygresa till Stockholm och en hotellnatt betald. Mitt namn ropades upp och jag förstod först inte att jag skulle gå upp på scen och höll sen ett för långt tacktal. Juryns ordförande kom fram och sa att han tyckte att jag borde utveckla novellen till en roman.

Sedan dess har jag gått skrivarlinje på Jakobsbergs folkhögskola, där skrivförtroendet steg och sjönk i tvära kast när texter delades och jämfördes. Där fick också Orangeriet sin första romanform. Men jag gav tillfälligt upp författarskapet och började läsa till sjuksköterska. Jag ville göra skillnad, hjälpa människor, ha en fast inkomst, allt det där. Orangeriet tänktes snarare fram än skrevs ner. En kompis tipsade mig om en nystartad kandidat på det som numera är HDK-Valand. Där bytte texten och jag skepnader och prövades till vårt yttersta. Pandemin kom. Satte stopp för det mesta, men inte för Orangeriet, som i den karantänsnersuttna soffan plockades upp ännu en gång, och skrevs om, ännu en gång.

Inuti min mage växte ett frö som blev en cashewnöt med ett bultande hjärta. Jag tog examen, både från Valand och sjuksköterskeprogrammet. På bussen mot arbetet på sjukhuset lyssnade jag på Liv Strömquist som pratade om att släppa taget om de projekt som aldrig blir klara, det kanske finns en anledning till att de aldrig blir klara? Uno – min huvudperson – och jag behövde fatta ett beslut.

Nu är jag i slutredigeringen och sitter på ett kontor i Malmö framför min gamla gymnasieskola där allt började. Jag har fått barn. Texten jag släpat med mig genom alla dessa år blir nu min debutroman.