Mia Edwall Insulander

Det kanske inte skulle ha varit jag, utan i stället ett barn som borde ha skrivit min bok? En nioårig flicka med mörkt lockigt hår som sin pappa och likadan rak, markerad näsa som sin mamma. Hur hade den flickan beskrivit upplevelsen av en maktkamp mellan två personer som hon älskar och är beroende av. Vad hade hon känt om hon var med i rättegångssalen eller satt i samma rum som sina föräldrar på socialtjänstens kala kontor?

Barnets frånvarande närvaro i vårdnadstvister har plågat mig som familjerättsadvokat. Det är då jag har behövt skriva. Jag skrev en roman för att göra alla de hundratals tvister jag har haft i domstolar begripliga, som en slags bearbetning av de barnöden där jag har varit delaktig i processen. Det har varit ett sätt för mig att synliggöra alla de sanningar som samtidigt virvlar runt i en domstolssal under en förhandling om barn.

Som advokat i vårdnadstvister företräder jag en förälder och ska göra det lojalt utifrån min klients perspektiv. Min uppgift är att framföra de yrkanden och argument som klienten menar är till barnets bästa. Ibland kan man undra om den egna klienten alltid vet bäst, eller ens talar sanning, men det är inget som får påverka uppdraget negativt. Det kan emellertid vara frustrerande att processa om ett barn utan att träffa huvudpersonen. Det har påverkat mig som människa och skapat ett behov hos mig av att skriva fiktion. I romanens form kan jag berätta om hur tvister om barn kan vara djupt sorgliga och motsägelsefulla. Jag kan undersöka den minerade mark som ligger mitt emellan föräldrarna och det avgrundsdjup som uppstår när barnets liv blir definierat av en maktkamp.

Lagtexten är tydlig med att det är barnets bästa som ska vara avgörande och ändå försvinner barnperspektivet alltför lätt. Som en inbjuden gäst vars knackning på dörren ingen hörde eller ett missat samtal till BRIS. Vem förstod egentligen vad som var bäst för barnet och hur bedömer man det när föräldrarna i förhandlingssalen ger skilda vittnesmål sittandes på varsin sida om den sanning som är barnets. I de salarna har jag befunnit mig många gånger, men det kanske inte skulle ha varit jag som var författare till den här boken? I stället skulle det ha varit flickan med det lockiga håret och den raka näsan. Då hade hon kunnat försäkra sig om att hennes egen sanning och slutet på Tvisten stämde bättre överens.