Miriam Grandin

Jag är inte en sådan person som hela livet närt en dröm om att en dag skriva en roman. Inte alls. Visst har jag tyckt om att skriva, jag skrev många korta berättelser när jag var liten, och ännu fler första kapitel som aldrig blev något mer, men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle kunna skriva en hel roman. Att det blev så, kom som en överraskning till och med för mig själv.

Efter att ha skaffat en ny laptop började jag skriva på något, lite slumpartat, bara för att det var kul att skriva på min nya dator. Det blev en inledning till något som jag inte visste vad det skulle bli, bara att det kändes som något hämtat ur feelgood-genren. Jag fortsatte, och ju mer jag skrev, ju fler gånger sa jag till mig själv: ”Jag har läst sämre feelgood än det här”. Sen bad jag min syster läsa. ”Du måste ge ut detta!” sa hon. Och det landade i en färdig bok!

Min syster har således läst och läst om, hittat felstavningar, missade punkter och citattecken, så väl som tankevurpor. Hon har under hela processen kommit med förslag på ändringar, tillägg och roliga formuleringar. Utan hennes input hade det nog inte blivit någon bok alls.

Boken Prickar kom att handla om en person som i en del avseenden är precis som jag, i andra någon jag önskar att jag vore. Jag önskar till exempel att jag hade lite mer av hennes spontanitet. En av de största likheterna jag har med min huvudperson Anna är att hon liksom jag dansar pardans. Mycket, ofta och helst. Fox, bugg, salsa, kizomba och tango. Dansen kan både hon och jag fly till när livet krackelerar, när det skiter sig på jobbet, när dammråttorna blir för många. Så långt är vi väldigt lika, men i hennes fall dansas det även när männen sviker, alla de där idioterna till män, som hon kallar "Pricks". Själv är jag lyckligt gift och slipper många av de bekymmer som Anna har när det gäller förhållanden. Min familj har förstås istället fått stå ut med min delvis mentala frånvaro från dem i ett års tid och det ständiga knappandet på kvällar och helger, men de har samtidigt haft fördelen av att slippa trängas i tevesoffan. Det var de nog bara glada för i ärlighetens namn.

Anna har ingen att trängas med i sin soffa till att börja med, men hon möter snart inte bara en utan två män som båda väcker känslor på olika sätt. Ovanpå de kärleksdilemman som hon därmed finner sig mitt uppe i, uppdagas också hemligheter rörande hennes familj, vilket skapar många frågor som hon söker svar på genom berättelsen. Och som en liten extra krydda finns det också inslag av spänning i historien, det är något som pågår i det fördolda kring Anna utan hennes vetskap.

Prickar blev till slut en klassisk feelgood-historia med kärlekstrubbel, vänskap, familjerelationer och hemligheter, precis allt det som jag själv älskar att läsa om. Hängmatteläsning för sommarens lata dagar, det är väl det bästa som finns!