Vårens Böcker 2024 Barn & Ungdom

Moa Rönnbäck

Nån som han / Opal

Foto: Henrik Eklund
Foto: Henrik Eklund

››Fokus ska vara på ditt författande och skrivande‹‹. Så skrev min redaktör Felicia när jag frågade henne vad ett författarporträtt var.

Ditt författande och skrivande.

Mitt. Fokus på mig.

Den lilla tjejen på insidan kurade ihop sig av den tanken. Hon är ju faktiskt bara sju år gammal och tränar på att redovisa framför gosedjur, vars ögon är mjukare än klasskompisarnas. Att skriva ett författarporträtt som ska läsas av andra, med fokus på mig. Det är stort för en sjuåring som samtidigt är tjugofem år och rädd och modig och allt däremellan.

Ett författarporträtt är något annat än att sitta hemma, skriva och vara gömd bland orden. För det är ju så tryggt att vara där bland bokstäverna. Kunna lägga till, formulera om och ta bort. Kanske till och med radera hela dokumentet. Skapa berättelser men aldrig med permanent bläck.

På samma sätt som det var tryggt att sitta på ljugarbänken hemma och hitta på. Dingla med benen, sörpla saft och krafsa på någon sårskorpa på knät. Skapa berättelser som gick att ändra och ta tillbaka hur som helst.

För det är ju hela poängen med en ljugarbänk, att ha en plats på jorden där allt är tillåtet. Där inget är sant och allt är sant på samma gång.

Några träplankor som den sanna sanningen inte får sitta på.

Så sa farfar i alla fall. Eller så var det farfars ord genom pappas röst. Jag vet inte riktigt, det är svårt att minnas så långt tillbaka.

Kanske var det farfars arv till nästa generation. Att säga att det är okej att fantisera. Att människan behöver en plats där vi är fria från att bara tala sanning. En plats där andra vet att vi fantiserar, så vi inte förstör viktiga relationer när vi leker med berättelserna.

För det sa farfar också, att det är viktigt att andra vet ramarna. Eftersom tornedalingar är ärligt folk och jag har det i mig fast jag växte upp i Luleå.

Alla måste veta ramarna för ljugarbänken. Så det inte blir som den gången jag råkade säga till en granne att vi vunnit pengar och hon trodde att jag satt och dinglade med benen från en helt vanlig träbänk.

Därför vill jag ta det här tillfället att sätta ramarna för mitt skrivande, nu när min första bok snart kommer ut och andra kan dela berättelsen med mig.

Att skriva är min ljugarbänk. Att fokusera på mitt skrivande är att fokusera på fantasin, även om den utspelar sig i verkliga miljöer.

Mitt författande är en vuxen variant av att dricka saft, dingla med benen och bara hitta på. Leka med berättelserna.

Om du inte redan har en egen ljugarbänk så hoppas jag att du hittar en. Det är ett tips från farfar. Kom ihåg att tornedalingar är ett ärligt folk. Det går att lita på honom.

Han satt inte på ljugarbänken när han sa det.

Powered by Labrador CMS